Sent på natten, det är varmt och kvavt, takfläkten gör ingen nytta och lakanen ligger som blöta handdukar i sängen. Kan inte sova och det kliar i ögonen. Jag stiger upp och går mot det gula gatljuset från fönstret, tittar ner i gränden. Inget där, bara överfulla soptunnor och krossat glas. Läs resten av detta inlägg »
Fake Fur – Calexico
oktober 4, 2011Öga Näsa Mun – Dungen
oktober 3, 2011Gustav Ejstes eller Dungen eller Gustav Ejstes i Dungen eller hur det nu ligger till spelade i slutet på förra året in singeln Öga Näsa Mun på Jack Whites skivbolag Third Man Records i Nashville och direktörn’ själv producerade.
Allt låter precis som Dungen men som så ofta känns det ändå lite annorlunda än tidigare. Musiken har definitivt rört sig åt något annat håll sedan sist men det är svårt att peka ut exakt vart på kartan de befinner sig nu. Som vanligt fogas även här olika musikaliska partier samman, melodierna sticker iväg för att sedan årerkomma och kanske slutligen också samverka. Trots att det ibland kan vara ganska snäva skiftningar mellan olika delar behålls dynamiken och riktningen. Det glider fram på ett svävande sätt och man undrar hur Dungens musik skulle låtit utan Reine Fiske, som på gitarr svarar eller kanske snarare fyller i Ejstes tvetydiga lyrik. Dialogen dem emellan är nog essensen i Dungens språk. Ett språk som har tagit dem ut i världen och bland annat tilltalat en av vår tids största rockikoner, trots att han säkert inte förstår mer svenska än Skit I Allt.
Dungen lyckas hålla vad de lovar.
Inget datum är satt för nästa album, förhoppningsvis kommer något snart. Det behövs. Särskilt på hösten.
Cosmik Debris – Frank Zappa & The Mothers Of Invention
oktober 1, 2011Tack Claes för det lätt energiska introt och tack public service för att ni var på plats vid Sollidenscenen 1973. Och just det, TACK Frank Zappa & Mothers för det ni uträttade på Skansen denna kalla (sen?)sommarkväll. Gick ett annat band upp på scen efter den här inledande kvarten? Vilka stackare var de?
Ian Underwood slår an tonen på en basklarinett, George Duke broderar vidare efter eget huvud och avslutningsvis svävar Frank Zappa uti toner som först imploderar och sedan exploderar till en ren energi som gör att jag vill binda elavtalet. Who are you jiving with that cozmik debris?
Halsduk & Mössa
september 26, 2011På ett kafé en bit bort från ditt gamla kvarter kunde man vid skymningen höra musik med nya toner som tilldrog all uppmärksamhet. De omhuldade en från kyla som halsduken virad kring halsen eller den robusta jackan som höll snålblåsten ute, då man svängde vänster och i motvind vandrade jämte autostradan hem. I kontrast mot kylan, avgaserna och betongen fanns här oasen med palmer och drickbart vatten. Värmen i hjärtat blev påtaglig. Här fanns fortfarande livet, inget hade vissnat och den där känslan av att vara på rätt plats gjorde sig så starkt påmind att man under samförstånd beställde en vända till. Kanske var det hela inramningen av situation och sällskap som höjde tonerna eller så var musiken ensam tillräckligt stark att den drog en upp ur marken med rötterna. Allt växelverkade nog till gemytligheten.
I Might – Wilco
september 26, 2011Imorgon släpps Wilcos åttonde studioalbum The Whole Love, det första släppet på egna skivbolaget dBpm. I Might är skivans andra spår och ger en avlastande knuff i ryggen.
Natural Forces – Lyle Lovett
september 23, 2011Förra året spelade Lyle Lovett titelspåret från albumet Natural Forces (2009) på Elvis Costellos musikprogram Spectacle. En underbart härlig låt som sprider ljus likt en lägereld, det är bara att ta fram något att grilla eller luta sig tillbaka och titta upp mot stjärnorna efter fallande sattelliter…
Men In Helicopters – Adrian Belew
september 22, 2011Passande nog var det på biografen Tellus som jag och Fia såg den okända blå planeten Melancholia ramma jorden. En minst sagt massiv scen som fortfarande sitter kvar på näthinnan. Jordens undergång har nog aldrig skildrats mer emotionellt djupgående och samtidigt så likgiltigt (likgiltigheten konkurrerar med En Liftares Guide Till Galaxen, där jorden sprängs till förmån för en intergalaktisk motorväg) på film än i Lars Von Triers muskulösa mästerverk. Undergången har i alla fall definitivt inte skildrats med bättre skådespelare. Filmen lämnade en med splittrade känslor av en härlig livsglädje när man kände den friska höstluften och samtidigt en liten knut i magen på väg hem i mörkret. Det kalla konstaterandet i filmen att There’s nowhere to hide satt också kvar men ackompanjerades av Adrian Belews identiska textrad från den vackra Men In Helicopters. Låten beskriver inte ett hot utifrån utan tvärtom det stora hotet inifrån, från människan och ställer sig den väldigt befogade frågan Why Do We Always Asume The Planet Is Ours To Ruin? Kanske bland de mest direkta låtarna om människans förödelse här på jorden utan att bli en plakatviftande knäpp på näsan. Något som i och för sig borde premieras mer…
Hörde Men In Helicopters första gången för sju år sedan i en annan del av livet på ett fint blandband från en vän och den är minst lika gripande för mig idag, mange tak.
THENPLAYON 