Dimman, en grå omslutande massa som tränger undan fåglelns sång, sätter sommarens ljud i exil. En rå luft tränger in i vädrets vindlösa skifte och allt verkar stå helt still.
The Beginning of Memory är en tonsatt dikt av den mångsysslande amerikanska violinisten Laurie Anderson från hennes album Homeland (2010), som hon samproducerade tillsammans med kompisen Lou Reed.
Vacker musik av en grupp från England som jag framförallt stött på i samband med musikredaktioners referensbeskrivningar av andra artister och band, ”...med en tounch av Spacemen 3…”, ”…med tongångar a la…” osv. Låten These Blues kommer från en ej tidigare utgiven ep, DJ Tones, som i ett väldigt begränsat antal släpptes postumt 2008. Spacemen 3 är lite av doldisar, i alla fall för mig, men verkar ha haft stort inflytande på många gitarrdrivna av idag.
Cancern kom tillbaka och försämrades snabbt. Den femte oktober somnade Bert Jansch in på ett hospice i London. Sextiosju år gammal. En legend. Tack för all fantastisk musik och inspiration du lämnat kvar åt oss!
Psykadelierockarna Os Mutantes med hitten A Minha Menina (Min Flicka/Tjej) från den populära självbetitlade debuten från 1968. Låten skrevs av artisten Jorge Ben som utan att vara medlem i gruppen gjorde ett gästspel på sång och gitarr.
Sent på natten, det är varmt och kvavt, takfläkten gör ingen nytta och lakanen ligger som blöta handdukar i sängen. Kan inte sova och det kliar i ögonen. Jag stiger upp och går mot det gula gatljuset från fönstret, tittar ner i gränden. Inget där, bara överfulla soptunnor och krossat glas. (more…)
Gustav Ejstes eller Dungen eller Gustav Ejstes i Dungen eller hur det nu ligger till spelade i slutet på förra året in singeln Öga Näsa Mun på Jack Whites skivbolag Third Man Records i Nashville och direktörn’ själv producerade.
Allt låter precis som Dungen men som så ofta känns det ändå lite annorlunda än tidigare. Musiken har definitivt rört sig åt något annat håll sedan sist men det är svårt att peka ut exakt vart på kartan de befinner sig nu. Som vanligt fogas även här olika musikaliska partier samman, melodierna sticker iväg för att sedan årerkomma och kanske slutligen också samverka. Trots att det ibland kan vara ganska snäva skiftningar mellan olika delar behålls dynamiken och riktningen. Det glider fram på ett svävande sätt och man undrar hur Dungens musik skulle låtit utan Reine Fiske, som på gitarr svarar eller kanske snarare fyller i Ejstes tvetydiga lyrik. Dialogen dem emellan är nog essensen i Dungens språk. Ett språk som har tagit dem ut i världen och bland annat tilltalat en av vår tids största rockikoner, trots att han säkert inte förstår mer svenska än Skit I Allt.
Dungen lyckas hålla vad de lovar.
Inget datum är satt för nästa album, förhoppningsvis kommer något snart. Det behövs. Särskilt på hösten.
Jag tackar ja till en inbjudan men dyker inte upp, jag skriver att det var länge sen och att vi måste ses utan riktigt mena det, orkar inte längre göra en ansats, jag blir påmind om och uppmanad till att gratulera dig, jag är stjärnan i centrum, jag väntar oroligt på likes och kommentarer. Jag byter profilbil till något kul eller något snyggt eller både och? Jag tror jag blir crippled inside. Jag jag jag…
Tack Claes för det lätt energiska introt och tack public service för att ni var på plats vid Sollidenscenen 1973. Och just det, TACK Frank Zappa & Mothers för det ni uträttade på Skansen denna kalla (sen?)sommarkväll. Gick ett annat band upp på scen efter den här inledande kvarten? Vilka stackare var de?
Ian Underwood slår an tonen på en basklarinett, George Duke broderar vidare efter eget huvud och avslutningsvis svävar Frank Zappa uti toner som först imploderar och sedan exploderar till en ren energi som gör att jag vill binda elavtalet. Who are you jiving with that cozmik debris?
När jag hörde bluestandarden Buried Alive på Live At The Old Waldorf (1998) med Mike Bloomfield så fastnade jag delvis för hans egensinniga slide-gitarr men framförallt för vokalistens mullrande vibrato…
Nick Gravenites (andra fr. vänster) naturliga röst har en sådan sällsynt kraft och djup som ensam kan gunga likt en hel orkester. Den har dykt upp här och var men jag har aldrig riktigt kopplat den till en specifik person eller ett namn. Musik kan innehålla mycket glädje och Nick Gravenites röst och komponerande representerar en ofta upplyftande egenskap, jag tänker framförallt Groovin’ Is Easy eller She Should Have Just med Chicagobaserade och kortlivade supergruppen The Electric Flag. Bandet grundades av gitarrhjälte-pionjären Mike Bloomfield i syfte att skapa ”amerikansk musik” och förutom Gravenites så värvades trumslagaren Buddy Miles, basisten Harvey Brooks och Barry Goldberg på klaviatur. Flera av dem hade redan träffats 1965 vid inspelningarna av Bob Dylans Highway 61 Revisited men det tog ytterliggare två år innan de som band började turnera ordentligt. De tog avstamp från Monterrey Festivalen -67 och brann sedan lika snabbt som vildingen Bloomfields karriär och liv i övrigt (han led under denna period av insomnia och medicinerade sig med heroin). Orkesterns originaluppsättning hann endast göra ett soundtrack (till flumrullen The Trip med Peter Fonda och Jack Nicholson, 1967) och ett lovande studioalbum innan gitarristen plötsligt sa upp sig, bara några månader efter att den efterlängtade debuten A Long Time Comin’ (1968) släpptes. De originalskrivna låtarna kom framförallt från Gravenites och albumet visade förutom en fin mix av soul och blues och rock tillsammans med blåssektion även upp inspelningstekniska inovationer såsom ljud -och röstsamplingar. A Long Time Comin’ fick stor uppmärksamhet av både media och publik, men The Electric Flag tog tyvärr inte tillvara på den. Bloomfield svävade iväg mot en turbulent framtid och försvann stundtals helt från rampljuset på sjuttiotalet, men det är en annan historia.
På ett kafé en bit bort från ditt gamla kvarter kunde man vid skymningen höra musik med nya toner som tilldrog all uppmärksamhet. De omhuldade en från kyla som halsduken virad kring halsen eller den robusta jackan som höll snålblåsten ute, då man svängde vänster och i motvind vandrade jämte autostradan hem. I kontrast mot kylan, avgaserna och betongen fanns här oasen med palmer och drickbart vatten. Värmen i hjärtat blev påtaglig. Här fanns fortfarande livet, inget hade vissnat och den där känslan av att vara på rätt plats gjorde sig så starkt påmind att man under samförstånd beställde en vända till. Kanske var det hela inramningen av situation och sällskap som höjde tonerna eller så var musiken ensam tillräckligt stark att den drog en upp ur marken med rötterna. Allt växelverkade nog till gemytligheten.
THENPLAYON 