http://www.worldstarhiphop.com/videos/video.php?v=wshhMD3XitSj40h8ke2x
Prince släppte denna upplyftande låt med tillhörande video som ensam singel förra året, tackar för det.
Posts Tagged ‘Musikblogg’
Rock’n’Roll Love Affair – Prince
juni 25, 2013Jing Jing – Shoukichi Kina & Ry Cooder
juni 20, 2013Ett underbart japanskt-amerikanskt samarbete från albumet Blood Line (1980). Bilden på klippet föreställer lite felaktigt den kubanske gitarristen Manuel Galban till vänster och Ry Cooder som tillsammans spelade in grammyvinnaren Mambo Sinuendo 2003. Jing Jings glädje och tempo smittar ofiltrerat av sig, även på min lilla dotter. Glad Midsommar!
Underway – Fleetwood Mac
juni 19, 2013Peter Green och Fleetwood Mac genomför en gemensam meditation i Stockholms Konserthus 1970.
Får jag lov?
juni 15, 2013Mainstreamhousens framgång eller snarare monstruösa succé de senaste åren har gjort många inom kritikerkåren förbryllade i jakt på dess förklaring men samtidigt sugit dem rakt in i psykosen. Det har dragits paralleller till hur stureplansstekarnas totala världsfrånvändhet med stark borgerlig vind i seglen till sist spridit sin eskapistiska och monotona partymusik till den stora massan unga vuxna. Men den genomgående stora förklaringen till att Swedish House Mafia säljer slut Friends arena tre gånger om på bara några timmar och att Summerburst är en av de ytterst få som inte märkt av festivalkristiderna ska tydligen, enligt tidningarna, vara dansen. Det pratas om världens största dansgolv och att ”folk är trötta på att bara glo på några med gitarrer i fjärran. Folk vill dansa!” Dansa? Då Svt pliktskyldigt sände live från ovan nämnd festival förra året såg jag ingen, ingen, som dansade. En arm i luften och lätt gungande från sida till sida. Publikhavet växte successivt och då började folk istället att hoppa upp och ner, fortfarande med en arm sträckt i skyn. Att alla fortfarande står vända mot scen förringar inte heller det faktum att det påminner om vilken rockkonsert som helst, skillnaden är bara nu att en ensam DJ står ännu längre bort från publiken, på en jättehög piedestal, också han (det är i princip uteslutande män som vanligt) med en arm i luften. Alltid huvudet på sned och ena örat i hörluren, kan man inte för en gångs skull fixa fram ett headset som inte kräver denna ansträngning för nacken?
En annan återkommande devis är att vi (allihopa) en gång för alla måste förstå hur stora våra houseartister egentligen är, ute i stora världen. Aha men då måste vi här hemma förstås också börja lyssna! Tack för upplysningen. Förresten verkar inte housen redan tillräckligt stor i Sverige nu? Hur mycket större ska den egentligen bli? Lika stor som en bubbla? Som kan spricka när som helst? Vi får helt enkelt vänta å se.
Distant Lover – Marvin Gaye
juni 1, 2013Ett FRAMFÖRANDE i kärlekens och musikens namn på Montreux Jazz Festival 1980. Ursprungligen från albumet Let’s Get It On (1973).
Ray Manzarek spelar vidare
maj 21, 2013Överjordiska toner höjer musiken, de är för de flesta svårfångade men Ray Manzarek hade förmågan att hitta dem i orgeln och i skapandet tillsammans med The Doors. Något som gör att exempelvis Hyacinth House fortfarande står utan en endaste rynka efter fyrtiotvå år. Tack för allt och bon voyage Ray!
Slit å Släng (tidens melodi)
maj 20, 2013Över tusen fabriksarbetare döda i Bangladesh för cirka en månad sedan, en ohygglig jättekatastrof som i media inte kommer ägnas några minnesstunder, man riktar nyheterna mot de överlevande i rasmassorna och konstaterar glatt att ännu en person hittats, ”låt oss nu fokusera på det positiva i allt det jobbiga”. De tusentals, övervägande kvinnor, som strukit med är inte värda att sörja över eller rikta strålkastarljuset mot. Dödstalen blir som vanligt bara siffror som presenteras på samma sätt som H&Ms vinstmarginaler. Idag rasade ytterligare ett tak ihop på en fabrik i Kambodja med 23 skadade, på Svts hemsida benämns det som en ”incident”, en lite väl lindrig benämning kan man tycka. Behövs det sägas att fabriken producerar kläder för H&M?
På ett perverst slösaktigt sätt ser kunden sig som en rik sultan när den klampar in i H&M-butikerna (liknande känsla innehas på IKEA), man har råd med en helt ny garderob om man vill. Det är ju såå billigt. Skit samma att tröjan skrumpnar ihop efter första tvätten eller att jeansen tappar all passform då kemikalierna lämnat tyget, det är ju bara att köpa nytt! Den framgångsrika filosofin har möjliggjorts av de brutalt utnyttjade fabriksarbetarna och närt den svenska klädjätten till ett multinationellt monster, vad ska familjen Persson göra för sina absurda arvoden? Vad köper man efter att ha köpt allt och har säkrat sin familjs och kommande generationers ekonomiska trygghet (överflöd)? Inte kan det väl bara vara pengarna som är drivkraften? Är det idén om ”make daddy proud” som får Karl-Johan att backa och mumla i säkerhetsfrågorna. Kapitalet och materialismen kan väl inte vara hela förklaringen till att man går över lik för sin avkastning?
Hur kan en t-shirt kosta 49:90:-? Svaret finns alltid på lappen vid halsen: Made in Bangladesh.
Bangladesh från George Harrisons banbrytande välgörenhetskoncert från 1971.
Bra stämning
maj 1, 2013Kanadensiska Black Mountain sprider romantiskt sommargemyt genom The Hair Song från Wilderness Heart (2010). Musiken och videon samarbetar verkligen så väl att doften av nyklippt gräs och en ljummen kvällsbris tränger sig igenom datorsärmen och får håret att svaja precis som skejtarns.
Tinariwen På Vatten
april 9, 2013Klippet är hämtat från musikspecialen Tinariwen Sur L’eau som gick på Svt tidigare i år. Dokumentärproducenterna Kalle Gustafsson Jerneholm och Fredrik Egerstrand bjöd in bandet att spela i en varvsdocka vid Göteborgs hamn förra sommaren. Resultatet blev en väldigt välgjord och varm stilstudie i porlande gitarrmelodier och ledigt medryckande gung som övertygade mig om deras storhet. Känslan av en viss tungroddhet har tidigare hemsökt mina tidigare möten med bandets musik på albumen.
Det prisbelönta och världskända Tinariwens bandmedlemmar stammar alla från ökenfolket tuaregerna. De träffades först tidigt åttiotal när de genomgick militär träning i Lybien, Muammar al-Gadaffi erbjöd alla tuareger som bodde illegalt i landet amnesti mot att de tjänstgjorde i hans nya ”tauregförband” ämnad att bredda territoriet i öknen. 1989 lämnade bandet Lybien och bosatte sig i regionen kring norra Mali där bandets grundare Ibrahim Ag Alhabib växt upp (han är så vitt jag kan se inte med i denna konsertfilm). Medlemmarna blev lokalt kända som Kel Tinariwen (”Ökenpojkarna”) och spelade till en början traditionella melodier men blev mer och mer inspirerade av framförallt marockanska protestsånger och algerisk pop men inkorporerade även popinfluenser från väst. De hämtade också inspiration från Malis stora skara inflytelserika musiker så som Ali Farka Touré.
Den ständiga kampen för sin existens som ett minoritetsfolk i centrala Sahara, omringad av först brutala kolonialmakter som ersattes av diktaturer och nu senast Al Qaida, har självfallet satt sina djupa spår och sår i bandets musikaliska framtoning. Efter att kolonialbarbarerna Frankrike slutligen drog sig tillbaka på sextiotalet drogs nya och godtyckliga nationsgränser där nomadfolken blev lämnade i kläm med ytterst begränsad rörelsefrihet. En rebellgrupp tuareger tog till vapen för sina rättigheter men slogs ned och avrättades av den nybildade nationen Malis armé. 1963 mördades Ag Alhabibs far framför sin fyraårige sons ögon, en grotesk erfarenhet som föga förvånande satt prägel på hans låtskrivande. Trots en bottenlös vrede valdes slutligen gitarren istället för geväret och livets vedermödor fick utlopp musikaliskt genom Tinariwen, likt en svalkande oas i ökensanden.
Non Videri Sed Esse
april 3, 2013Att vara men inte synas, ett latinskt uttryck som tydligen myntades av Fredrik II (den store) av Preussen i mitten av 1700-talet men som jag först bekantade mig med i Klas Östergrens succéroman Gentlemen från 1980. Samma tänkvärda oneliner dyker upp i mitt medvetande när det pratas om albumaktuella The Knife. Jag kan inte tänka att nya albumet Shaking The Habitual (2013) blir annat än mycket väl mottagen av kritikerkåren, själva idén om dem och dess självvalda medieskygghet har i varje fall redan blivit det. Tendensen av att less faktsikt är more tycker jag har känts ett tag men är nu helt ute i luften. Att artister som är lite hemlighetsfulla och inte bjuder till en minsta instagrambild faktiskt där har mycket att tjäna istället för att satsa hundratusentals kronor på bred marknadsföring. Tystnaden är mer effektivt än många tror i det tjocka bruset. Om du vill att någon ska höra dig så viska, då koncentrerar sig alla (i bästa fall) på det du säger. Folk blir intresserade och provoserade, hey varför visar de inte sina ansikten? Varför ger de inga intervjuer? Frågor föds och kulten närs ur en kryptisk hemsida med punkestetiskt snitt i kombination med singelns polyrytmiskt excentriska elektropop i idrottshallsmiljö, post-postmodernt så det förslår. De ÄR i allra högsta grad men syns inte, i alla fall inte utan masker.
Men med risk för att ofrivilligt låta som den grinigaste jantelagaren (som jag förstås avskyr) så undrar jag ändå om det går att bortse från den stabila ekonomiska grunden som The Knife står på innan det konstnärligt äventyret tar fart? Att risktagandet är mindre och friheten att strunta i marknadsföring och promotion faktiskt blir större som familjemedlemmar i nordens största bagerikoncern. Skulle samma risker kunna tas om man hade ett konkret överhängande försörjningsbehov av sin musikkarriär? I denna ekonomiskt mycket eftersatta bransch är det för mig osäkert, de flesta musiker och artister har nog helt enkelt inte råd att inte synas. Där uppenbarar sig ett stort kulturellt problem.
Titelspåret från förra albumet Silent Shout (en i sammanhanget passande titel) står sig fortfarande starkt sju år nedanför vägen.
THENPLAYON 