En ny skiva med Feist kommer på fredag och heter Metals. Hennes första studioalbum sedan supersuccén The Reminder (2007) och av singeln att döma låter det väldigt lovande, det låter som Feist helt enkelt. Lätt och ledigt men samtidigt tungt, fullkomligt musikaliskt, melodin kan ta vägen vart som helst men blir aldrig vilsen. Det ska verkligen bli kul att få höra helheten.
Posts Tagged ‘Musik’
Natural Forces – Lyle Lovett
september 23, 2011Förra året spelade Lyle Lovett titelspåret från albumet Natural Forces (2009) på Elvis Costellos musikprogram Spectacle. En underbart härlig låt som sprider ljus likt en lägereld, det är bara att ta fram något att grilla eller luta sig tillbaka och titta upp mot stjärnorna efter fallande sattelliter…
Men In Helicopters – Adrian Belew
september 22, 2011Passande nog var det på biografen Tellus som jag och Fia såg den okända blå planeten Melancholia ramma jorden. En minst sagt massiv scen som fortfarande sitter kvar på näthinnan. Jordens undergång har nog aldrig skildrats mer emotionellt djupgående och samtidigt så likgiltigt (likgiltigheten konkurrerar med En Liftares Guide Till Galaxen, där jorden sprängs till förmån för en intergalaktisk motorväg) på film än i Lars Von Triers muskulösa mästerverk. Undergången har i alla fall definitivt inte skildrats med bättre skådespelare. Filmen lämnade en med splittrade känslor av en härlig livsglädje när man kände den friska höstluften och samtidigt en liten knut i magen på väg hem i mörkret. Det kalla konstaterandet i filmen att There’s nowhere to hide satt också kvar men ackompanjerades av Adrian Belews identiska textrad från den vackra Men In Helicopters. Låten beskriver inte ett hot utifrån utan tvärtom det stora hotet inifrån, från människan och ställer sig den väldigt befogade frågan Why Do We Always Asume The Planet Is Ours To Ruin? Kanske bland de mest direkta låtarna om människans förödelse här på jorden utan att bli en plakatviftande knäpp på näsan. Något som i och för sig borde premieras mer…
Hörde Men In Helicopters första gången för sju år sedan i en annan del av livet på ett fint blandband från en vän och den är minst lika gripande för mig idag, mange tak.
See My Jumper Hanging On the Line – R.L. Burnside
september 21, 2011Musiketnologen och musikinsamlaren Alan Lomax träffade Robert Lee Burnside vid sitt hem i Independence, Mississippi, och spelade in detta fina framförande 1978. Burnside hade sedan länge flyttat tillbaka söderut efter en grotesk mardrömsvistelse i storstaden Chicago under femtiotalet. Offatbart nog mördades hans far, farbror och bror där. Horribla händelser som föga fövånande kom att prägla hans fortsatta liv som människa och musiker. Burnside själv dömdes för mord 1959 då han i samband med ett tärningspel sköt en man. Han hamnade på Parchmanfängelset men blev frisläppt efter sex månader tack vare sina färdigheter som traktorförare, hans chef (som måste varit ganska mäktig i trakten) förhandlade ned strafftiden. Motivet verkade i alla fall minst sagt motsägande, Burnside hävdade att det inte var mening att döda någon utan att enbart skjuta ”den jäveln” i huvudet.
Amelia – Joni Mitchell
september 19, 2011”I was thinking of Amelia Earhart and addressing it from one solo pilot to another…”
– Joni Mitchell om Amelia.
Den amerikanska flygpionjären Amelia Earhart och hennes navigatör Fred Noonan påbörjade 1937 en våghalsig jorden runt resa och lyfte från en ö på Nya Guinea där de mellanlandat. I höjd med den obebodda korallön Howland Island mitt ute i Stilla Havet försvann planet spårlöst. Kontakten bröts mellan Earhart och båten Itasca som placerats vid ön som en radiofyr. Etappen var beroende av kommunikationen eftersom det för tiden nya radiopejlingssystemet skulle navigera planet i det okända. Hon kunde inte hitta rätt kurs.
No Banker Left Behind – Ry Cooder
september 17, 2011Rabble rousing politicians on the TV screen, sowing the seed of hate and fear I’ve heard it said you sow and you shall reap don’t come crying to me when you fail….
– Humbty Dumbty World, Pull Up Some Dust and Sit Down (2011)
Ett nytt album av Ry Cooder, härligt! Pull Up Some Dust and Sit Down inleds med denna dagsaktuella protestsång (klippet) där Cooder ventilerar sin vrede över bankmännens våldsamma girighet och den gigantiska nota medborgarna alltid får betala när de står kvarlämnade på perrongen. Albumet är präglat av ett missnöje, eller kanske snarare ett missmod men grottar inte ner sig på något sätt. Uppsträckt och rak i ryggen står den upp mot makten på ett sätt som, trots att själva utförandet är totalt olika, ändå påminner om Neil Youngs upprivna Living With War (2006).
Skrotnisse och hans vänner
september 16, 2011Nu är alltså stunden kommen. Imorgon startar en ny utställning med allkonstnären Jan Lööf på Göteborgs Konstmuseum, där bland annat modeller från dockfilmsserien Skrotnisse och hans vänner kommer att ställas ut. Bara tanken på att med egna ögon få se scenerier och dockor från serien är lite svindlande. Jag har från och till letat runt på nätet i jakt efter bilder som kan ge förståelse för proportionerna och inspelningstekniken, utan resultat. Otroligt nog finns ingenting att hämta från den uppenbarligen tidskrävande inspelningsprocessen från 1978 fram till tv-premiären 1985, annat än en bild där Jan Lööf poserar med några av karaktärernas dockhuvuden. Dockorna fanns i åtminstone två uppsättningar, varom den ena var i mindre marionettformat och den andra i naturlig storlek som möjliggjorde den häftiga effekten att dockorna fick riktiga och levande händer. Skurken Ture Björkmans mor kunde exempelvis ledigt sitta och sticka men fortfarande ändå vara en docka! Detta förbryllade säkert inte bara mig när jag var liten. Många blev rädda för karaktärernas blotta uppenbarelse med stora näsor, håliga ögon och brölande skratt men de trollband en likafullt. Jag blev som mest rädd när eremiten Bertil Enstöring tvingades fly för sitt liv från ett rivningshus och en grym byggarbetare med en jätteborr stod och skrattande ett onskefullt gnäggande skratt, det var ren rädsla men det läskiga lockade mellan fingrarna för ansiktet. Varje karaktär i serien väckte frågor och eggade fantasin minst sagt, exempelvis den vresige egyptiske tullmästaren som sov middag eller den rabiate u-båtskaptenen som vägrade lämna sitt fartyg men som genom att bli erbjuden äkta gräddtårta blev utlockad av Skrotnisse. Alla dockor hade sin egen historia, även om de så bara var med en kort sekvens. Vi fick genom barnboken Pelles planetfärd (2009) en fin liten fortsättning av tv-serien.
Detaljrikedomen i scenerierna och faktumet att de arbetade med två olika storlekar på dockorna har på senare år gjort mig otroligt nyfiken på hur de gått tillväga och understryker den enorma arbetsinsats som detta konstverk krävde. Jan Lööf lever sedan länge nästintill som sin eremit Bertil ute på en ö i Grekland men jobbar också bitvis i Stockholm, han ger knappt några intervjuer och har länge avböjt från utställningsförfrågningar såsom den i Göteborg. Men nu är det alltså dags och en biljett till västkusten känns inte helt otänkbar.
Riders In The Sky (A Cowboy legend) – Burl Ives & Peggy Lee
september 12, 2011Den klassiska låten skrevs av Stan Jones 1948 och året senare gjorde folkmusikern och skådespelaren Burl Ives en fint nedtonad originalversion. Den har tolkats av en diger skara artister genom åren och en del som jag har hört drar till skillnad från Ives kanske lite väl mycket åt det bombastiska. Textens mäktiga tema om en ensam cowboys illavarslande syn uppe på himlen är baserad på en klassisk folkloristisk myt med rötter från bland annat norden. De döda ryttarna är dömda att i evighet och utan vila jaga djävulens hord uppe på himlen och den som beskådar denna jakt är, om inte redan fördömd, i så fall väldigt nära att själv slitas med och försvinna från jordens yta. I Sverige var det inte spökcowboys utan asaguden Oden som efter mörkrets intåg svepte över fälten i jakt efter skogsrået (en teori är idag att ljuden från Odens jakt i själva verket var vildgäss som flög i natten). Skulle man i vilket fall olyckligen råka korsa hans väg så var det bäst att kasta sig till marken, eftersom han oftast inte färdades högre än en oxes ok. Det var heller inte bra att bygga hus på gamla vägar då de kanske tillhörde Odens gamla rutt, risken för att huset skulle utplånas var därför överhängande. Denna till synes evigt viktiga vardagsrädsla, som förr underbyggdes av myterna, verkar inte behövas längre. Det räcker gott med nyheterna vi får om kärnkraftsdebakel och radioaktivt stoft.
Snake In The Grass – The Black Angels
september 9, 2011Tunga Snake In The grass med bandet The Black Angels från Austin i Texas. Låten kommer från deras andra album Directions to See a Ghost (2008) och tar lyssnaren med på en resa i ett okänt (psykedeliskt?) landskap. Riffinfallen från gitarrerna och den minimalistiska sången skrapar perfekt på ytan av de fina trummorna och dronetonerna, de gör att man behåller intresset och musiken tar ny fart. Små nyanser förändrar ljudbilden och ett förvånansvärt mjukt sväng tar form.
Kanske något för den som behöver fly fältet en stund?
THENPLAYON 