Så fort de första bastonerna drar igång kastar sig folk upp och börjar dansa. Everywhere (Tango In The Night, 1987) verkar aldrig slå fel…
Christine Perfect var ursprungligen klassiskt skolad i piano, hennes moder var professionellt medium och fadern arbetade som konsertviolinist. Farfadern hade varit organist i den berömda gotiska kyrkan Westminster Abbey så musiken var alltså väldigt närvarande i familjen. Efter att som femtonåring kommit i kontakt med hennes storebrors Fats Domino-sångbok lämnade Perfect konstmusiken och gick istället helt in för rock’n’rollen, men tog förstås med sig sina musikteoretiska kunskaper på färden. Som tjugoåring studerade hon skulptur på konstskola i Birmingham samtidigt som hon sjöng och spelade i olika lokala bluesband. Musiken tog till slut överhanden helt i samband med att kompisen, gitarristen och sångaren (doldisen) Stan Webb, sparkade igång bluesbandet Chicken Shack och Perfect fått nys om att de behövde en pianist. Framgången lät inte vänta på sig då hon och bandet spelade in singeln I’d Rather Go Blind som klättrade på brittiska topplistan. Perfect beundrade på halvdistans likarna i Fleetwood Mac, bandet som de delade skivbolag och musikscen med. Kanske i synnerhet deras basist John McVie (tillika Mac i bandnamnet) som hon blev tillsammans med. Efter att de blivit ett par hoppade hon av Chicken Shack 1969 och ett nytt kapitel tog fart.
Chicken Shack och Christine Perfects version av blueslåten I’d Rather Go Blind som klättrade upp på fjortonde plats på brittiska poplistan 1969.
Minns att jag nästan föll av stolen (om jag nu satt ner) när jag för första gången hörde låten Postmodernism från Sagor & Swings sista skiva Orgelplaneten (2004). Det var musik som väckte nostalgiska minnen från ett bortglömt nintendoäventyr samtidigt som det virvlade runt barr och mossa.
Det spelar ingen roll hur varm den så kallade vintern varit hittills, natten till det nya året tycks alltid lyckas bli iskall. Tillsammans trotsar vi ändå kölden och ställer oss ute på gräsmattor, balkonger eller torg. Kisar förväntansfullt upp mot en kolsvart himmel. Vi känner samhörigheten då färgerna sprakande ger korta ljusglimtar, vi skålar och hurrar fram tills nästa explosion av ljus briserar.
Gott Nytt År! Vi ses 2012… Förresten, vilken blev din bästa låt förra året?
Musikens medryckande kraft kan ibland visa sig väldigt tydlig då den kombineras med stadsvandringar. Det som spelas i lurarna kan spegla hela lyssnarens uppenbarelse. Från gångstilen till ansiktsuttrycket då förtrollningen är som starkast. Sitter man ner på bussen är det tyvärr oftast ett trött likgiltigt ansikte som stirrar in i en telefon med bortglömd musik som skaver i takt med motorns jämna skrän. Nä, det är ute i rörelsen som en helig funk-ande kan få oss att växa och omedvetet eller medvetet strutta fram ner för den mest bortglömda och skitiga bakgata. Omvärlden får plötsligt en annan lyster i kombination med rätt låt vid rätt tillfälle. Ahahaha you’re wearin out your shoes…
Egentligen vill man att svänget ska fortsätta i all evighet och det är just i den känslan storheten ligger i dessa två minuter och femtio sekunder. Man blir lämnad att vilja ha mer och mer av det där blåset, krispiga gitarren, lekande basen, trummorna, sången, ja alltihop. Hela Slys funksymfoni.
Jag ska erkänna att jag kanske inte har varit ett jättebeundrare av Freddie Wadling. Det närmsta jag kommit honom på riktigt är via Mattias Alkbergs tolkning av Levande Begravd (som ursprungligen skrevs av Wadling när han var medlem i bandet Liket Lever) eller på någon av alla tänkbara tv-galor där han verkar ha en stående inbjudan, trots ett i mina ögon lite väl trött uttryck. Sedan dök han plötsligt upp en fredag för någon vecka sedan på det nästan alltid sevärda Go’kväll på Svt. Hopkrupen med sin käpp satt han omgärdad av ett handfull fantastiska musiker och framförde en hypnotiserande version av ledmotivet The World Is Not Enough. Pierce Brosnan-Bondrullen med samma namn från 1999 där en sedvanlig suspekt oljemiljardär, en atombomb och Istanbul figurerar som viktiga komponenter. Arrangemanget och produktionen i låten är häftig, saker händer och man blir intresserad av att höra mer av Wadlings nya bondlåtstolkningsalbum With A License to Kill (2011).
Ett förstklassigt brev från förortskolonien, där vår nedskurna välfärd slår som hårdast, där deviserna ”valfrihet” eller ”mer i plånboken” inte märks av. Detta skulle kunna vara den perfekta julhälsningen till valfritt statsråd, jag väljer på stående fot justitieministern.
Med härlig musikalisk samhällskritik i tung produktion av Mack Beats får den hyllade duon Mohammed Ali hjälp av veteranerna Ison & Fille på nya Ep:n, Vi & Resten (2011), som finns gratis och nedladdningsbar på deras hemsida. Gamla högstadievännerna Mohammed Anwar och Rawa Ali debuterade med mixtapen Processen 2009 som fick stor uppmärksamhet och i våras släpptes albumdebuten Vi (2011) på Lundbaserade skivbolaget Bad Taste Records. Min bror slog på remixen Ghettobarn Del 2 igår och tackar för det. En väldigt skön röst mot en samtida cynisk marknadsliberalism som till förmån för några enskilda kapitalisters vinstintressen lungt och metodiskt gnager bort vår medmänsklighet, föder klyftor och när självuppfyllande profetior.
Ett litet stycke stämningsfull musik både skriven och sjungen av gitarristdoldisen Al Jardine från Beach Boys (sjuttonde!) album Surf’s Up (1971). En skiva som drog lite åt ett annat håll, bort från Brian Wilson som i hans välkända besatta arbete med det outgivna storverket SMiLE vid det laget hamnat djupt in i depressionens dimma. Allt arbete med albumet kraschade 1967 och kom under fyrtiofem långa år enbart att cirkulera i bootlegsspillror. Myten om en förlorad ark närdes av många och med tiden började den räknas som det mest efterlängtade, ej utgivna, albumet. Ändå letade sig många av låtarna från SMiLE in i kommande Beach Boys-album, kanske mest märkbart i kompromissen Smiley Smile (1967) som utgavs halvfärdig i ett tumult kring Brian Wilsons nedgående mentala hälsa och Carl Wilsons flykt från militärtjänsgöring, inre konflikter i bandet och yttre med skivbolaget. Good Vibrations och Heroes and Villains var två låtar som slängdes in i produktionen. Till sist och trots allt färdigställde Wilson en soloversion av sin vision 2004, tillsammans med musiker från det dåvarande turnébandet och med originaltext skriven av sin gamla parhäst Van Dyke Parks.
Nyligen släpptes också The Smile Sessions (2011), där de spridda orginalinspelningarna användes i en rekronstruktion av det en gång tilltänkta slutresultatet. Mycket, det mesta, känner man som sagt igen från andra studioalbum och SMiLEs tilltänkta mittpunkt Surf’s Up blev ju till och med ett titelspår.
Fem avsnitt ur dokumentärserien The Beatles Anthology (1993) fanns inspelade på kasset. På etiketten stod bara BEATLES, handskrivet förstås. När allt förflutit och ett vitsvart brus smög sig på och fyllde rutan var det bara att spola tillbaka för att börja om eller byta till Beatles halvbuskis Help (1965). Många gånger tryckte jag på rewind och avvaktade tills den eskalerande rotorn i videospelaren nådde slutdestinationen med en smäll. Som många barn kände jag trygghet i att se om samma sak igen och igen men självklart var det framförallt den aldrig sinande fascinationen för musiken och historien. Hur allt gick från litet till så stort på väldigt kort tid, i denna fast-forward-version. Helt plötsligt var de gubbar i skägg som skrämde en lite. Det skulle dröja några år innan jag fick möjlighet att se de tre avslutande avsnitten och det blev en högtidsstund när avsnitt sex tog fart, kaos i Filippinerna, Jesuskonflikt, turnéavbrottet efter Candlestick Park och växande experimentlusta i studion.
En låt som efter något år landat inom mig. En sådan bildrik text som fragmentariskt rör vid saker utan att tala ut ordagrant. De bästa texterna fungerar bäst så, när hela berättelsen endast kan berättas tillsammans med musiken, när allt samarbetar till en magisk helhet, storhet. Musik som i tolkningen ger lyssnaren stöd på något ordlöst sätt.
Ja, vart ska man börja egentligen. Låtskriveriet och själva utförandet ligger uppe på samma höga berg, en höjd där solen alltid skiner men dit få kan ta sig utan att behöva offra något i utbyte. Richard Manuel (längst till vänster) offrade något någonstans, osäkert vad eller hur men i hans sköra röst finns en sådan djup saknad av något förlorat. Med Ray Charles-inspirerad lätthet och tryck kunde han också svänga och gunga på ett sätt så att man tappar andan. Men ändå är det nog i balladernas stilla vatten som hans sanna jag speglas tydligast. Enligt bandets medlemmar var han The Bands obestridde leadsinger, rösten som höll de övriga två stämmorna samman. I intervjusegmenten från dokumentären The Last Waltz (1978) skiner ibland en slags hopplöshet igenom hans annars stora värme och intensiva glimt, ställt mot sitt livsöde sätter denna undertryckta sorg djupa spår i åskådaren.
THENPLAYON 