Musiketnologen och musikinsamlaren Alan Lomax träffade Robert Lee Burnside vid sitt hem i Independence, Mississippi, och spelade in detta fina framförande 1978. Burnside hade sedan länge flyttat tillbaka söderut efter en grotesk mardrömsvistelse i storstaden Chicago under femtiotalet. Offatbart nog mördades hans far, farbror och bror där. Horribla händelser som föga fövånande kom att prägla hans fortsatta liv som människa och musiker. Burnside själv dömdes för mord 1959 då han i samband med ett tärningspel sköt en man. Han hamnade på Parchmanfängelset men blev frisläppt efter sex månader tack vare sina färdigheter som traktorförare, hans chef (som måste varit ganska mäktig i trakten) förhandlade ned strafftiden. Motivet verkade i alla fall minst sagt motsägande, Burnside hävdade att det inte var mening att döda någon utan att enbart skjuta ”den jäveln” i huvudet.
See My Jumper Hanging On the Line – R.L. Burnside
september 21, 2011Amelia – Joni Mitchell
september 19, 2011”I was thinking of Amelia Earhart and addressing it from one solo pilot to another…”
– Joni Mitchell om Amelia.
Den amerikanska flygpionjären Amelia Earhart och hennes navigatör Fred Noonan påbörjade 1937 en våghalsig jorden runt resa och lyfte från en ö på Nya Guinea där de mellanlandat. I höjd med den obebodda korallön Howland Island mitt ute i Stilla Havet försvann planet spårlöst. Kontakten bröts mellan Earhart och båten Itasca som placerats vid ön som en radiofyr. Etappen var beroende av kommunikationen eftersom det för tiden nya radiopejlingssystemet skulle navigera planet i det okända. Hon kunde inte hitta rätt kurs.
No Banker Left Behind – Ry Cooder
september 17, 2011Rabble rousing politicians on the TV screen, sowing the seed of hate and fear I’ve heard it said you sow and you shall reap don’t come crying to me when you fail….
– Humbty Dumbty World, Pull Up Some Dust and Sit Down (2011)
Ett nytt album av Ry Cooder, härligt! Pull Up Some Dust and Sit Down inleds med denna dagsaktuella protestsång (klippet) där Cooder ventilerar sin vrede över bankmännens våldsamma girighet och den gigantiska nota medborgarna alltid får betala när de står kvarlämnade på perrongen. Albumet är präglat av ett missnöje, eller kanske snarare ett missmod men grottar inte ner sig på något sätt. Uppsträckt och rak i ryggen står den upp mot makten på ett sätt som, trots att själva utförandet är totalt olika, ändå påminner om Neil Youngs upprivna Living With War (2006).
Skrotnisse och hans vänner
september 16, 2011Nu är alltså stunden kommen. Imorgon startar en ny utställning med allkonstnären Jan Lööf på Göteborgs Konstmuseum, där bland annat modeller från dockfilmsserien Skrotnisse och hans vänner kommer att ställas ut. Bara tanken på att med egna ögon få se scenerier och dockor från serien är lite svindlande. Jag har från och till letat runt på nätet i jakt efter bilder som kan ge förståelse för proportionerna och inspelningstekniken, utan resultat. Otroligt nog finns ingenting att hämta från den uppenbarligen tidskrävande inspelningsprocessen från 1978 fram till tv-premiären 1985, annat än en bild där Jan Lööf poserar med några av karaktärernas dockhuvuden. Dockorna fanns i åtminstone två uppsättningar, varom den ena var i mindre marionettformat och den andra i naturlig storlek som möjliggjorde den häftiga effekten att dockorna fick riktiga och levande händer. Skurken Ture Björkmans mor kunde exempelvis ledigt sitta och sticka men fortfarande ändå vara en docka! Detta förbryllade säkert inte bara mig när jag var liten. Många blev rädda för karaktärernas blotta uppenbarelse med stora näsor, håliga ögon och brölande skratt men de trollband en likafullt. Jag blev som mest rädd när eremiten Bertil Enstöring tvingades fly för sitt liv från ett rivningshus och en grym byggarbetare med en jätteborr stod och skrattande ett onskefullt gnäggande skratt, det var ren rädsla men det läskiga lockade mellan fingrarna för ansiktet. Varje karaktär i serien väckte frågor och eggade fantasin minst sagt, exempelvis den vresige egyptiske tullmästaren som sov middag eller den rabiate u-båtskaptenen som vägrade lämna sitt fartyg men som genom att bli erbjuden äkta gräddtårta blev utlockad av Skrotnisse. Alla dockor hade sin egen historia, även om de så bara var med en kort sekvens. Vi fick genom barnboken Pelles planetfärd (2009) en fin liten fortsättning av tv-serien.
Detaljrikedomen i scenerierna och faktumet att de arbetade med två olika storlekar på dockorna har på senare år gjort mig otroligt nyfiken på hur de gått tillväga och understryker den enorma arbetsinsats som detta konstverk krävde. Jan Lööf lever sedan länge nästintill som sin eremit Bertil ute på en ö i Grekland men jobbar också bitvis i Stockholm, han ger knappt några intervjuer och har länge avböjt från utställningsförfrågningar såsom den i Göteborg. Men nu är det alltså dags och en biljett till västkusten känns inte helt otänkbar.
Riders In The Sky (A Cowboy legend) – Burl Ives & Peggy Lee
september 12, 2011Den klassiska låten skrevs av Stan Jones 1948 och året senare gjorde folkmusikern och skådespelaren Burl Ives en fint nedtonad originalversion. Den har tolkats av en diger skara artister genom åren och en del som jag har hört drar till skillnad från Ives kanske lite väl mycket åt det bombastiska. Textens mäktiga tema om en ensam cowboys illavarslande syn uppe på himlen är baserad på en klassisk folkloristisk myt med rötter från bland annat norden. De döda ryttarna är dömda att i evighet och utan vila jaga djävulens hord uppe på himlen och den som beskådar denna jakt är, om inte redan fördömd, i så fall väldigt nära att själv slitas med och försvinna från jordens yta. I Sverige var det inte spökcowboys utan asaguden Oden som efter mörkrets intåg svepte över fälten i jakt efter skogsrået (en teori är idag att ljuden från Odens jakt i själva verket var vildgäss som flög i natten). Skulle man i vilket fall olyckligen råka korsa hans väg så var det bäst att kasta sig till marken, eftersom han oftast inte färdades högre än en oxes ok. Det var heller inte bra att bygga hus på gamla vägar då de kanske tillhörde Odens gamla rutt, risken för att huset skulle utplånas var därför överhängande. Denna till synes evigt viktiga vardagsrädsla, som förr underbyggdes av myterna, verkar inte behövas längre. Det räcker gott med nyheterna vi får om kärnkraftsdebakel och radioaktivt stoft.
Snake In The Grass – The Black Angels
september 9, 2011Tunga Snake In The grass med bandet The Black Angels från Austin i Texas. Låten kommer från deras andra album Directions to See a Ghost (2008) och tar lyssnaren med på en resa i ett okänt (psykedeliskt?) landskap. Riffinfallen från gitarrerna och den minimalistiska sången skrapar perfekt på ytan av de fina trummorna och dronetonerna, de gör att man behåller intresset och musiken tar ny fart. Små nyanser förändrar ljudbilden och ett förvånansvärt mjukt sväng tar form.
Kanske något för den som behöver fly fältet en stund?
Långt in i Naturen – Mikael Ramel
september 8, 2011Höstrusk? Nä, varken i den fina videon eller i musiken. Det är den friska luften, färgglada löven och solskenet som flyter fram. Långt in i Naturen är första spåret på B-sidan från Mikael Ramels solodebut Till Dej (1972). Videon är inspelad runt -77 uppges det på Ramels hemsida och låten är egentligen mer än dubbelt så lång.
Multiinstrumentalisten Mikael Ramel har fram till idag släppt nio soloalbum och 2005 kom den senaste som bröt en 19 årig tystnad. Han har också medverkat i en mängd andra konstellationer av välrenomerade progginstrumentalister, däribland en kortare sejour i Fläsket Brinner. Ända sedan 1979 har Ramel arbetat med musikterapi och är för närvarande verksam vid Vuxenhabiliteringen i Örebro för personer med både fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, musiken änvänds som ett hjälpmedel för att bland annat bidra till förbättrad motorik, perception och samspel.
New York, New York – Ryan Adams
september 7, 2011Albumet Gold spelades nyligen i bakgrunden hos min kompis, en av de där skivorna från förr som väcker minnen till liv…och lite ångest. Musiken på Gold fanns där som ackompanjemang till en tonåring i början på gymnasiet så relationen till den är alltså därefter. Planen rammade World Trade Center bara någon vecka efter skolstarten och det blodiga skådespelet i Afghanistan och Irak mobiliserades. Parallellt fortskred tonåringens trivialiteter i lugn och ro innanför skolans röda tegelväggar. Tio år som faktiskt känns som tio år har gått, en lång tid.
(Den 11e oktober släpper den produktive Ryan Adams sitt trettonde studioalbum Ashes & Fire.)
Kollegor Bill Frisell & Djelimady Tounkara
september 2, 2011Arbetskolleger tillhör en kategori människor som vi umgås mest med i våra liv. Varje vardag och ibland till och med helg så finns de där, förhoppningsvis är de i tid om du är lite sen eller tvärtom. Relationen flyter på utan att vi riktigt reflekterar över den, det finns ingen tid, för mycket annat. Folk har blöta afterworks och snackar jobb, vårdar relationerna innanför arbetets portar. De skrattar ihop, ger förtroende och visar ömhet under åtta av dagens timmar men när klockan ringer tar det oftast stopp och alla rusar hem till sina ”riktiga” liv. Smågrus i maskineriet kan på jobbet orsaka en gigantisk frikion och stress som suger ända in i märgen, oftast knyter vi näven i fickan och tänker ”…bara tre timmar kvar, det är lugnt…”. Så behålls den huvudsakliga ordningen, problem luftas inte och en schism får sakta ebba ut tills vi inte längre ser den efter helgen. Att med öppna armar omfamna en konflikt på jobbet finns egentligen inte på världskartan även om det var den enda chansen att vädra allt det unkna, hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete eller att tiga är guld är nog arbetsplatsens främsta deviser. Bara allt rullar på hyfsat så får de la gå…
Kollegorna Bill Frisell och Djelimady Tounkara möttes halvvägs från sina hem i London 2004 och utbytte idéer och tankar i musikens fria forum. Konversationen rullar på friktionsfritt och de verkar ha avundsvärt kul och mysigt på jobbet. Greg Liesz på pedal-steel och Jenny Scheinman på fiol har det minst lika trevligt.
THENPLAYON 