…så sprakar Al Kooper Introduces Shuggie Otis igång på vinylspelaren som en varm sommarhälsning från 1969. En skiva med ett par låtar som för mig återspeglar den bästa sortens spelglädje, både hos den redan luttrade Kooper och hans 15-årige protégé tillika underbarn Otis. Tolkningen av Booker T & The MG’s Double or Nothing glider som en cyckel på en sommarväg och A-sidans avslutande spår Lookin’ For A Home svalkar lika härligt som ett kvällsdopp. Al Koopers röst och Shuggies gitarrspel i slutet bäddar in mig i ren gemytlighet. Forna somrar vaknar till liv genom den här skivan och man börjar gunga lustigt i takt eller sluter ögonen i ett ifrågasättbart uttryck för njutning utan att man bryr sig om det.
Posts Tagged ‘THENPLAYON’
Al Kooper Introduces Shuggie Otis
juli 13, 2011Monterey – Animals
april 13, 2011Animals hyllar Monterey-festivalen med en häftig video från 1967, Eric Burdon skiner verkligen, men kan man skönja att han tyckte det hela med en promotionvideo var lite dumt? Spejsat värre i alla fall med en slirig el-sitar rätt i ansiktet och Burdons fräsiga stämma i bra höjd med sin stjärnstatus. Låten berättar om bandets upplevelser av festivalen i Monterey, Kalifornien, som krönte den omtalade Summer of Love, där ‘till och med snuten dansade med ungdomarna’.
Fåglarna – Skriet
april 7, 2011Vet inte om jag någonsin har uppmärksammat fåglarnas begynnande vår mer än i år. Gick på ett fält, det tutade från ovan och när jag tittade upp kom ett väl formerat v av Kanada Gäss (eller vad det nu var för art) söderifrån och jag drogs nästan till att bocka och välkomna dem tillbaka från semestern. De gladde mig på ett oväntat sätt. Likadant var det idag när jag fick färg av en pytteliten ljusgulgrönaktig fågel strövade fram på förmultnade gråa löv och brunblöta trädstammar bredvid gångvägen. Skämdes nästan över att jag inte kunde koppla den till ett trovärdigt namn, men precis som gässen gav den mig en oväntad varm känsla. Hur lite man än påstår sig bry sig om fjäderfän så kan nog de flesta ändå inte bortförklara kvittrets makt över vår vårkänsla. Fiskmåsens sommarskrän gjorde sig också påmind häromdagen. Jag pratar trots allt inte om all fågelsång (förlåt kråkan eller duvan, ni har era sidor, kanske). Uppe på den ås där jag bor finns en gångväg jag kallar för fågelreservatet, en liten oas av skog som av kvittret att döma får dem att känna sig hemma. Det har påbörjats lite mänsklig bebyggelse där nu, men låt oss hoppas att inte hela skogen rivs. Skogens jazzsångare måste få lite svängrum. Vi människor behöver också fortfarande rastplatser för den delen, för lite fågelsång.
Det finns ingen anledning för oro! Sidan har inte blivit ett ornitologiskt forum men fågelns konstnärliga egenskaper och framförallt dess musikaliska förtjänar ändå lite yta.
Fåglarna hette låten som för två år sedan blev singeln för svenska duon SKRIETs självbetitlade album. Ljudlandskapsbyggen med elgitarr, trummor, trummaskiner och mjuka synthar och vad mer, en sällsam röst. Musiken tar kanske en omväg från det lite mer direkt ljusgivande och upplyftande, som jag försökt beskriva, men den kan också nå dit efter ett tag.
Sångaren och gitarristen i SKRIET, Isak Sundström, är kanske mer känd som medlem i Gotlandsrocktrion Pascal som på sex år släppt tre album, senaste kom förra året.
THENPLAYON: 1 ÅR IDAG
mars 30, 2011På en av nätets alla avkrokar inmutade jag förra året ett stycke land och började bygga en stuga. Fyra väggar håller nu upp ett plåttak och i brist på ordentlig isolering skapas en bra ventilering. Uppe på verandan kan jag sitta och spana över fältet efter gäster som kanske har vägarna förbi. Bortom min lilla jordplätt kommer Sofia uppför vägen och tittar in. I det vackra leendet finns ett stort tålamod. Det som hon visar när jag för femtionde gången säger ”strax klar”. Jag vill alltid bara måla en liten liten planka till på staketet, totalt insnöad utan insikt i när det är dags att sluta. Mina fina vänner cyklar också förbi, morsar ibland uppfordrande och drar vidare nedför kullen. Okända förbipasserande dyker också upp vid grinden. De söker ibland något som jag kanske kan tillhandahålla vilket glädjer mig mycket.
Detta är inget slott, men jag putsar ideligen på det som redan finns och försöker stärka upp den krökta takbjälken, isolera väggarna lite och kanske, om tid finns till våren, olja den vanvårdade trätrappan. Man sätter pannan i djupa veck och kliar sig funderande på kinden och sätter igång. Här på kullen är jag faktiskt ändå herren på täppan, även om jag får fin hjälp av min bättre hälft, det är så svårt att helt själv korrekturläsa eller att som sagt inse när det är dags att runda av…
Avslutningsvis vill jag bara tacka alla musiker som varit med så här långt. Det skulle helt enkelt inte gå utan dem. Skip James jämrade sig över hur taket droppade och kylan, hällde snabbt i sig en kopp varpå han i ett dammoln försvann över krönet. Kanske kommer Skip aldrig tillbaka. Gordon Lightfoot å andra sidan verkade aldrig ha sovit bättre och var tydligen snickare. Så fick jag verandan vi nu sitter på. Bert Jansch fixade rabatten. Françoise Hardy lärde mig några ord på franska och PJ Harvey läste högt ur tidningen för mig. Man får mycket tillbaka om man så bara bjuder lite husrum.
Tack för detta år allihop, skål och välkomna åter!
Fleetwood Macs Danny Kirwan och Peter Green med Like Cryin’ från Then Play On (1969).
Guess Who – BB King
mars 28, 2011Vart ska vi nu? I vilken riktning ska vi börja vandra?
Vi går tillbaka…
För något år sedan påmindes jag av en vän om barscenen i filmen Ghost World (2001). Den gamla och bortglömde afro-amerikanska bluesmannen spelar ensam akustisk gitarr för döva öron i sportbaren med endast en åskådare, den nördige entusiasten spelad av Steve Buscemi, som försöker höra genom brölet från de andra kroggästerna. De unga vita medelklasslynglarna i bandet Blueshammer går på strax efter och frågar i ett skrän ”Do You want to hear some authentic blues?” varpå ytan framför scenen snabbt fylls till bredden och Buscemi tacklas bort när han försöker fly fältet. Bluesmannen har vikt undan för länge sedan, bort från sportbaren, bort från charaden. Blueshammer sjunger minst sagt styltigt ”picking cotton everyday…” och hela den här stereotypa men likväl tragiska scenen påminner om den som utspelades i Stockholms Konserthus för sju år sedan när pristagaren avslutningsvis skulle tvingas genomlida en svensk feltolkning av sin konstnärliga insats. På toppen av allt hade en förvirrad monark överräckt priset och allt kändes ovärdigt, men det trösterika i momentet var hur tydligt BB King framstod som den rättmätige kungen.
Den onödigt stora vördnad och respekt som pristagaren visade där för sju år sedan var däremot olustigt synlig. ”I’m very nervous cus’ I have never met a king before” sa den professionellt artige BB King i alla illa förberedda intervjuer (varför får aldrig de intresserade och kunniga journalisterna ta de uppdragen?) och förminskade sig själv i en alltför frikostig ödmjukhet. ”Kan du inte klinka en liten truddelutt?” bad någon från morgonsoffan lite i förbifarten. Något riktigt intresse fanns inte och inte heller någon respekt. ”Being a musician singing the blues, was like being black twice”, uttryckte sig BB i en dokumentär för att beskriva sina förutsättningar under framförallt fyrtio och femtiotalet, tyvärr verkade tiden sedan dess stått stilla i valda delar av media-Sverige.
Riley B King kallades i början för Beale Street Blues Boy (som kortades till BB) efter gatan i Memphis och tog sig in i branschen via lokalradio, inspelningar med Sam Phillips innan Sun Records existens och därefter ett ändlöst turnerande på småklubbarna, hårt hårt arbete, fram till dess att sextiotalets Brittiska rockinvasion födde en ny vit jättepublik. En publik som tidigare totalt missat eller varit ovetandes om landets egen musikskatt. Plötsligt stod bluestörstiga vita ungdomar i horder vid konserterna och den amerikanska populärmusikens rasbarriär krakelerade till den ljusa tonen, som kan ljuda i evigheter. Vänsterhanden vibrerar som en kolibris vinge och hans älskarinnas sex stämband har alltid varit orkanröstens duettpartner. Tillsammans har han i över sextio år fört bandets fräsande lokomotiv till det tidlösa och oefterhärmliga svänget, jag är otroligt glad över att få ha upplevt det.
BB King spelar för internerna på det tungt bevakade Sing Sing fängelset 1973. Respekten som finns i lokalen går inte att ta miste på, inte heller hans framförande.
Den Allsidige: Moondog
februari 8, 2011
För de flesta som passerade var han känd som The Viking of 6th Avenue…
Vid 16 års ålder förlorade Louis Thomas Hardin synen i en olycka men trots mörkret kom han att välja outforskade vägar och bli en unik kompositör och konstpersonlighet. Med hjälp av några musikteoretiska böcker i blindskrift, gehörets talang och en stor vilja lade han grunden för sin självlärda väg mot ett eget musikaliskt uttryck. Slagverk var hans huvudinstrument och han influerades i ung ålder bland annat av den nordamerikanska ursprungsbefolkningens musiktraditioner samtidigt som han senare skulle möta och influeras av både konstmusikens storheter liksom de beryktade jazzpionjärerna. Från Arapaho-indianerna till Leonard Bernstein till Charlie Parker och tillbaka igen. Från den lilla staden Marysville i Kansas till världsmetropolen New York.
Pseudonymen Moondog tog Hardin för att hedra en hund ”som mer än någon annan ylade efter månen” och namnet prydde omslaget på de egna diktsamlingar som han sålde på gatan. Till försäljning fanns också hans texter i musikfilosofi. Klädd i egenhändigt sydda dräkter och hattar, som tydligen var inspirerade av asaguden Tor, väckte Moondog säkerligen stor förundran hos New Yorks välordnade invånare som ilade runt den sjätte avenyn på Manhattan. Moondog förblev i staden från slutet av 40-talet till 1974. Det året bjöds han in för två konserter i Frankfurt men hamnade senare i Münster och förblev kvar i Tyskland fram till sin bortgång 1999, 83 år gammal. Moondog återvände temporärt till USA 1989 för att dirigera Brooklyns Filharmoniska Kammarorkester, inbjuden av beundraren Philip Glass som gärna ville ge exilamerikanen sin rättmätiga uppmärksamhet.
Moondog stannade ofta och spelade på sina egenhändigt byggda och uppfunna instrument vid gathörnet till 53 :gatan (har du varit där månne?) och förutom försäljningen var gatumusicerande hans främsta inkomstkälla. Moondogs kompositioner nådde som ni förstått också bortom gatan, bland annat tack vare dirigenten i New Yorks Filharmoniker som framförde flera stycken och möjliggjorde flera inspelningar på 50-talet. Sedan blev det tyvärr åter tyst på skivfronten och Moondog fortsatte med sitt fram tills att Columbia Records erbjöd honom inspelningsmöjligheter 1969, där bland annat hyllningen till Charlie Parker, Birds Lament (nedan), spelades in.
Moondog hämtade stor inspiration från gatans ljudvärld och puls, även direkta ljud från staden inkorporerades i musiken. Gatumusik lika fylld med intryck som storstan men som ofta komprimerades genom en flaskhals av minimalism. Populärmusik med enklare men fortfarande lika vackra melodier stöpt i häftig harmonik (Do Your Thing, nedan). Jag återkommer ofta med ordet lekfullhet, men den är applicerbar även på den gode Moondog, som enkelt verkar ströva fritt mellan de musikaliska uttrycken. Musiken i kombination med hans förunderliga karaktär bildade ett till synes livslångt performanceverk som fortfarande väcker nyfikenhet och som högst troligt kommer att göra så långt in i framtiden.
Jeff Bridges svarade Henry Rollins på frågan om det existerade någon drömroll där ute, varpå Bridges efter en längre betänketid glatt brast ut: ”Moondog!”. Detta var några år innan han förtjänstfullt spelade musiker i den annars mediokra Crazy Heart. Hoppas Bridges någon gång får spela drömrollen, en av västerländsk musikhistorias mest udda existenser.

På gatan med sin uppfinning från 40-talet, slagverket Trimba.
Bird’s Lament (följ med länken och var inte rädd).
Do Your Thing från H’art Songs 1978.
Hjälp en man – Robin Holcomb
december 5, 2010
Robin Holcomb kom från ingenstans in i skivspelaren genom några spår från det harmoniska Bill Frisell-albumet Nashville, fyndat för skäliga tjugo kronor på stadsmissionen. Jag tyckte rösten var fantastiskt fin och ville höra mer och började leta. Pulsade gata ut och gata in i snömodden, rotade djupt i de dammigaste skivbackarna irrandes på stadens avkrokar i en manisk jakt. Sökte på Spotify.
Help A Man är från hennes andra album Rockabye (1992). Musiken på albumet smälter lekfullt samman många musikstilar inom den amerikanska musiktraditionen likt hennes debut från två år tidigare. Jazz, Country, Folk, Blues bland annat. Hennes pianospel och sång är okonstlad spelglädje och talang. En kombination som kan göra musik till magi. Likt Bill Frisell är hon sprungen ur jazztraditionen utan att vara statiskt fast i den. Vidgade ramar och fria tyglar är kanske jazzens ursprungliga och utvecklande grundfundament, den idén är något att använda som utgångspunkt i musik snarare än att klumpigt stå och harva i en enskild genre. Lekfullhet är ordet som beskriver friheten bäst och det som lyfter musiken. Robin Holcomb leker på det bästa av sätt och rycker med mig glatt.
(Vi får utom den fina musiken även en kavalkad av kyrkor som bonus. Uppladdaren låter trots allt göra gällande att det inte är en illustration av sången eller ett religiöst ställningstagande, utan bara några pretty pictures.)
Glad andra advent!
Then Play On Peter Green
mars 30, 2010
Then Play On blev Fleetwood Macs sista studioalbum med bandets grundare Peter Green (bilden). Hans avhopp var en direkt orsak av att han överdoserat LSD och tiden efter avhoppet skulle bli en vandring i mörker. Hans väg gick genom mentalsjukhus, elchocksbehandligar, hemlöshet. Det är nästan som att hans olycksbådande, oerhört kraftfulla gitarrspel och sångröst ger en glimt in i hans framtid… om man sitter så här mer än 40 år senare och efterkonstruerar. Men faktiskt, i fonden av hans framtid så ger den musiken en extra dimension av den expressivitet som finns på albumets spår signerade Peter Green. Lyssna framförallt på Closing My Eyes och albumets avslutande spår Before the Beginning.
Peter Green är inte en av dessa utjatade gitarrlegender som slentrianmässigt slits fram i diskutioner om gitarrister och gitarrsound. Han är däremot många av de rostiga namnens upphöjda relik. Till de som tillkännager Peter Green väcks det ett samförstånd med. De har uppmärksammat konsten i att med få toner uttrycka mycket, eller att med tonerna som används berika musiken, ge den nya dimensioner istället för att bli trångsynta uppvisningar i spelskicklighet. De har även (förhoppningsvis) även uppmärksammat hans låtskrivarkonst och stundom aggressiva stundom mjuka hopplöst sorgsna sångröst.
Peter Green är trots sitt hårda leverne idag 64 år och verkar till synes leva ett gott liv, men mycket om inte all den musikaliska kraft han en gång hade har gått förlorad. Han tar mediciner för psykiska problem och det märks på de framträdanden man sett under 00-talet att dessa kväver den Peter Green som i fornstora dagar var en av Englands mest framstående musiker.
”Oh, I was never really a songwriter. I was very lucky to get those hits. I shouldn’t have been distracted from my fascination with the blues… I have been known to come up with the odd bit, but I’m not all that wild about the big composer credit.”
– Peter Green i magasinet GuitarPlayer
Fleetwood Mac live i en fransk tv-show 31 december 1968. Njut även av den franska dansen.




