Senast Neil Young var på äventyr i Europa med Crazy Horse var så länge sedan som 2001, då spelade de återkommande den officiellt outgivna låten Gateway of Love. På albumet Are you Passionate från året därpå fanns låten nedskriven på baksidan av konvolutet men spårlöst försvunnen i ljudande form. Istället fångades tack och lov låten in av den europeiska publiken och cirkulerar därför i olika bootlegversioner där den bästa jag hört faktiskt är från Globen i Stockholm. Gateway of Love är en nätt dansande jätte som med långa kliv tar oss med på en vandring mot solnedgången.
Tyvärr, tyvärr, tyvärr spelar inte bandet i en ordentlig lokal i sommar utan på festivalen Way Out West i Göteborg. Detta innebär att man återigen skulle behöva göra resan, trängas å stångas för att få en någorlunda bra plats och sedan trängas å stångas för att få behålla den och därför missa halva konserten. Efter att ha fått barn blir det en övermäktig uppgift och jag har kommit till ro men tanken att det inte blir något, men det gnager ibland till lite då man slås av tanken att detta troligen är hästens sista stegring.
Sedan några år tillbaka har det funnits en rund grön logga på mitt skrivbord, i dess mitt ligger det också tre svarta krökta streck ovanpå varandra. När man trycker på den brister fördämningen och en okontrollerbar störtflod rusar fram. Miljontals låtar och musikstycken ligger där inne å skaver mot varandra, så tätt att man inte hinner lyssna klart förrän nästa börjar gnissla och upptar all uppmärksamhet. Man blir snabbt frånvarande i sitt lyssnande där inne, man hör ingenting ordentligt när man i ett viljelöst tillstånd klickar på länkarna till relaterade artister. ”Tänk om jag till slut hittar något fantastiskt och nytt, bara ett litet klick till så kanske…”. Istället för att ta in den musik som faktiskt ljuder i detta nu kikar man ständigt ängsligt runt hörnet, ett ofrånkomligt faktum för mig. Kanske är detta förbannelsen för att pandoras ask öppnats lite på glänt. Kaoset blir till slut för stort och jag kastar mig ut därifrån och låser dörren bakom mig. Pustar ut. Jag håller mig helst borta därifrån, men den gröna knappen ligger fortfarande kvar på skrivbordet…jag hittade trots allt Bert Jansch därinne en gång.
Ett underbart japanskt-amerikanskt samarbete från albumet Blood Line (1980). Bilden på klippet föreställer lite felaktigt den kubanske gitarristen Manuel Galban till vänster och Ry Cooder som tillsammans spelade in grammyvinnaren Mambo Sinuendo 2003. Jing Jings glädje och tempo smittar ofiltrerat av sig, även på min lilla dotter. Glad Midsommar!
Överjordiska toner höjer musiken, de är för de flesta svårfångade men Ray Manzarek hade förmågan att hitta dem i orgeln och i skapandet tillsammans med The Doors. Något som gör att exempelvis Hyacinth House fortfarande står utan en endaste rynka efter fyrtiotvå år. Tack för allt och bon voyage Ray!
Larger than life. Orden, gitarren, trummorna, kören, ja alla komponenter är där av en orsak och inte för någon meningslöshet. Allt arbetar tillsammans som en gemensam enhet för något större som talar till själen och inte till intellektet, det är en flod vars starka ström man inte kan motstå. Jag sveps med varje gång, har gjort det i många år, vet inte vad det är annat än metafysikens bevis. Från Blues Explosion’s rockrykare Damage (2004).
Ett förstklassigt brev från förortskolonien, där vår nedskurna välfärd slår som hårdast, där deviserna ”valfrihet” eller ”mer i plånboken” inte märks av. Detta skulle kunna vara den perfekta julhälsningen till valfritt statsråd, jag väljer på stående fot justitieministern.
Med härlig musikalisk samhällskritik i tung produktion av Mack Beats får den hyllade duon Mohammed Ali hjälp av veteranerna Ison & Fille på nya Ep:n, Vi & Resten (2011), som finns gratis och nedladdningsbar på deras hemsida. Gamla högstadievännerna Mohammed Anwar och Rawa Ali debuterade med mixtapen Processen 2009 som fick stor uppmärksamhet och i våras släpptes albumdebuten Vi (2011) på Lundbaserade skivbolaget Bad Taste Records. Min bror slog på remixen Ghettobarn Del 2 igår och tackar för det. En väldigt skön röst mot en samtida cynisk marknadsliberalism som till förmån för några enskilda kapitalisters vinstintressen lungt och metodiskt gnager bort vår medmänsklighet, föder klyftor och när självuppfyllande profetior.
Psykadelierockarna Os Mutantes med hitten A Minha Menina (Min Flicka/Tjej) från den populära självbetitlade debuten från 1968. Låten skrevs av artisten Jorge Ben som utan att vara medlem i gruppen gjorde ett gästspel på sång och gitarr.
Sent på natten, det är varmt och kvavt, takfläkten gör ingen nytta och lakanen ligger som blöta handdukar i sängen. Kan inte sova och det kliar i ögonen. Jag stiger upp och går mot det gula gatljuset från fönstret, tittar ner i gränden. Inget där, bara överfulla soptunnor och krossat glas. (more…)
Vilse i skogen eller i utkanten av staden. Lutad med ryggen mot ett gammalt vitkalkat stenhus med halmtak, frusen ihopkurad och omsluten av total ensamhet i en bortglömd by.
För mig finns ett slags naturromantiskt skimmer över låten som Ozzy Osbourne sjunger på ett nästan oigenkännligt mjukt sätt och som Tony Iommi ger mystiskt skimmer genom flöjten och den minimalistiska gitarren. Jag kom i kontakt med musiken på Black Sabbaths Album Master of Reality (1971) i Australien genom en Big Lebowski-karaktär vid namn Marc. Han hade beslutat sig för att sluta sitt jobb och sedan på cyckel ta sig hela vägen runt sin gigantiska kontinent, en varm människa som bar på något sorgset. Förutom Black Sabbath så varvade han frekvent med Cat Stevens. Marc hade nog beslutat sig att börja ta dagen helt som den kom, han kunde sitta ensam i timmar och bara stirra ut och lyssna på musik, utöver hans tvivelaktiga diet av veggiemite och kex så hade han även god aptit på öl och rökdon. Jag vet inte vart han befinner sig just nu men jag hoppas att han tog sig runt Australien helskinnad. Kan inte lyssna på albumets inledande rökhosta på Sweet Leaf eller höra den besjungna ensamheten i Solitude utan att skänka honom en tanke.
THENPLAYON 