Musikens medryckande kraft kan ibland visa sig väldigt tydlig då den kombineras med stadsvandringar. Det som spelas i lurarna kan spegla hela lyssnarens uppenbarelse. Från gångstilen till ansiktsuttrycket då förtrollningen är som starkast. Sitter man ner på bussen är det tyvärr oftast ett trött likgiltigt ansikte som stirrar in i en telefon med bortglömd musik som skaver i takt med motorns jämna skrän. Nä, det är ute i rörelsen som en helig funk-ande kan få oss att växa och omedvetet eller medvetet strutta fram ner för den mest bortglömda och skitiga bakgata. Omvärlden får plötsligt en annan lyster i kombination med rätt låt vid rätt tillfälle. Ahahaha you’re wearin out your shoes…
Egentligen vill man att svänget ska fortsätta i all evighet och det är just i den känslan storheten ligger i dessa två minuter och femtio sekunder. Man blir lämnad att vilja ha mer och mer av det där blåset, krispiga gitarren, lekande basen, trummorna, sången, ja alltihop. Hela Slys funksymfoni.
Från milstolpen There’s A Riot Goin’ On (1971).
Jag ska erkänna att jag kanske inte har varit ett jättebeundrare av Freddie Wadling. Det närmsta jag kommit honom på riktigt är via Mattias Alkbergs tolkning av Levande Begravd (som ursprungligen skrevs av Wadling när han var medlem i bandet Liket Lever) eller på någon av alla tänkbara tv-galor där han verkar ha en stående inbjudan, trots ett i mina ögon lite väl trött uttryck. Sedan dök han plötsligt upp en fredag för någon vecka sedan på det nästan alltid sevärda Go’kväll på Svt. Hopkrupen med sin käpp satt han omgärdad av ett handfull fantastiska musiker och framförde en hypnotiserande version av ledmotivet The World Is Not Enough. Pierce Brosnan-Bondrullen med samma namn från 1999 där en sedvanlig suspekt oljemiljardär, en atombomb och Istanbul figurerar som viktiga komponenter. Arrangemanget och produktionen i låten är häftig, saker händer och man blir intresserad av att höra mer av Wadlings nya bondlåtstolkningsalbum With A License to Kill (2011).
Ett litet stycke stämningsfull musik både skriven och sjungen av gitarristdoldisen Al Jardine från Beach Boys (sjuttonde!) album Surf’s Up (1971). En skiva som drog lite åt ett annat håll, bort från Brian Wilson som i hans välkända besatta arbete med det outgivna storverket SMiLE vid det laget hamnat djupt in i depressionens dimma. Allt arbete med albumet kraschade 1967 och kom under fyrtiofem långa år enbart att cirkulera i bootlegsspillror. Myten om en förlorad ark närdes av många och med tiden började den räknas som det mest efterlängtade, ej utgivna, albumet. Ändå letade sig många av låtarna från SMiLE in i kommande Beach Boys-album, kanske mest märkbart i kompromissen Smiley Smile (1967) som utgavs halvfärdig i ett tumult kring Brian Wilsons nedgående mentala hälsa och Carl Wilsons flykt från militärtjänsgöring, inre konflikter i bandet och yttre med skivbolaget. Good Vibrations och Heroes and Villains var två låtar som slängdes in i produktionen. Till sist och trots allt färdigställde Wilson en soloversion av sin vision 2004, tillsammans med musiker från det dåvarande turnébandet och med originaltext skriven av sin gamla parhäst Van Dyke Parks.
Nyligen släpptes också The Smile Sessions (2011), där de spridda orginalinspelningarna användes i en rekronstruktion av det en gång tilltänkta slutresultatet. Mycket, det mesta, känner man som sagt igen från andra studioalbum och SMiLEs tilltänkta mittpunkt Surf’s Up blev ju till och med ett titelspår.
Jag ser domen i dina ögon.
En låt som efter något år landat inom mig. En sådan bildrik text som fragmentariskt rör vid saker utan att tala ut ordagrant. De bästa texterna fungerar bäst så, när hela berättelsen endast kan berättas tillsammans med musiken, när allt samarbetar till en magisk helhet, storhet. Musik som i tolkningen ger lyssnaren stöd på något ordlöst sätt.
Ja, vart ska man börja egentligen. Låtskriveriet och själva utförandet ligger uppe på samma höga berg, en höjd där solen alltid skiner men dit få kan ta sig utan att behöva offra något i utbyte. Richard Manuel (längst till vänster) offrade något någonstans, osäkert vad eller hur men i hans sköra röst finns en sådan djup saknad av något förlorat. Med Ray Charles-inspirerad lätthet och tryck kunde han också svänga och gunga på ett sätt så att man tappar andan. Men ändå är det nog i balladernas stilla vatten som hans sanna jag speglas tydligast. Enligt bandets medlemmar var han The Bands obestridde leadsinger, rösten som höll de övriga två stämmorna samman. I intervjusegmenten från dokumentären The Last Waltz (1978) skiner ibland en slags hopplöshet igenom hans annars stora värme och intensiva glimt, ställt mot sitt livsöde sätter denna undertryckta sorg djupa spår i åskådaren.
Ursprungligen inspelad som B-Sida på första singeln Bring It On från albumet Nocturama (2003), men också utgiven i samlingen B-Sides & Rarities (2005).
Här kommer PJ Harvey igen som skickat oss ett brev från Uh Huh Her (2004) framförd i Later…With Jools Holland. Bortsett från att Rob Ellis slutligen gjorde trumpåläggen så spelade Harvey nästintill alla instrument själv och producerade albumet, men uppenbarligen fick hon angenäm hjälp vid liveframträdandena. Utöver de två nämnda så ser vi bassisten kallad för Dingo och gitarristen Josh Klinghoffer som för ett par år sedan ersatte sin vän John Frusciante i Red Hot Chili Peppers.
THENPLAYON 