En person som tagit gitarrspelet till nya nivåer och tämjt ett hjärtskärande gränslöst ljudlanskap med sina egenbyggda maskiner. Robert Fripps album A Blessing of Tears släpptes 1995 i spåren av hans moders bortgång.
Posts Tagged ‘Musik’
The Cathedral of Tears – Robert Fripp
oktober 2, 2012Skavlan – En skavande timme
september 8, 2012Tänkte i min enfald att det kanske vore kul att se Björn snacka lite minnen från förr eller något i den stilen men intervjun landade i ett rabblande av kvasifilosofiska livsvisdomar som publiken i studion inte kunde sluta applådera. De måste ha haft Abba-feber eftersom det räckte med ett uttalande i stil med ”jag prioriterar saker som är viktiga och stimulerande…” för att publiken skulle gå i taket och avbryta en redan haltande konversation med en ny salva. Skavlan vred sig nästan ut och in i sitt ”excentriska” kroppsspråk och försökte vara så innerlig i sin eftertanke att han med andan i halsen och ögonen fästa på taklamporna såg väldigt förvirrad ut. Ett tag hängde han inte med och trevade i papperna med ett dumt flin i hopp om att hitta till något som kunde liva upp stämningen, kemin var obefintlig med Ulvaeus. Det blev fel direkt när Björn, som knappt hunnit sätta sig, började tala om sin övervikt i samband med Brighton -74 (som ingen annan någonsin noterat eller orkat bry sig om). Sen rundar de av alltihop med att ta in bandet The Killers sångare Brendan Flowers i egenskap av att han är mormon och låter honom bli påhoppad av den hetsige biologidoktorn tillika mästerateisten Richard Dawkins som är beväpnad till tänderna med motargument. Stämningen blir upprörd och Skavlan ber Flowers lämna dem för att gå iväg och sjunga så att han kan prata färdigt med Dawkins och den snustorre och uppenbart tråkige Ulvaeus. ”Kommer Flowers någonsin tillbaka till norden igen?” tänker jag, troligtvis inte eftersom han redan vid Skavlans första religionsfråga underströk att han var där i egenskap av sångare i The Killers och inte som mormon, det örat ville Skavlan inte höra på utan fortsatte ledigt att fördjupa sig i ämnet. Programledaren har sagt att han jagar den perfekta intervjun. Kan en intervju ens vara perfekt? Är det den som lyckas balansera mellan kallprat och spänning? Eller kanske bara den där intervjuaren inser att det inte är han eller hon som ska stå i centrum?
Ingenting, sen kom ingenting.
Från Kents Tillbaka till Samtiden (2007). En fantastisk låt med tusen fina detlajer.
Moanin´at Midnight – Howlin Wolf
augusti 25, 2012Från 1951.
En okänd beundrare
juli 17, 2012Neil Young var utanför ingången till ICA. Iklädd slitna blåjeans, vit t-shirt och träskor stod han orakad och lastade upp något på sin gamla cykels pakethållare. Jag passerade honom på vägen ut mot parkeringen. Skulle jag sagt något tänkte jag? ”Du, tack för din musik” eller nått i den stilen? Hur många har inte gjort det innan mig och hur värdefullt hade det trots allt varit för honom egentligen? Han var ju upptagen med annat. Viljan att vara originell och unik i sin beundran är för stor för så små ord. Självklart vill man att ens egna tacksamhetsyttringar blir de mest betydelsefulla idolen någonsin fått. Beundrarens bekräftelsebehov är inte att underskatta, går snarare inte att överskatta. Det krävs även mod att ta sats och stega fram och visa sin uppskattning men tyvärr sker nog denna yttring oftast med stark substantiell influens, ett spritångande ”du är fan bäst!” tätt intill idolens ansikte har nog genom åren urholkat känslan av genuin tacksamhet. I spritens dimma kan ju vem som helst bli gud. Neil cyklade sen iväg och det var väl lika bra det.
Rest in peace Donald ”Duck” Dunn.
Song For My Father – Horace Silver
juli 16, 2012Pianisten och kompositören Horace Silvers låt tillägnad sin far, en person som måste varit en svängande livsnjutare av stora mått. Hur som helst gestaltas de egenskaperna i musiken. Walter Becker och Donald Fagen fattade extra stort tycke för låten och hyllade Silver genom att använda basgången på Steely Dans singel Ricky Don’t Loose That Number från Pretzel Logic (1974).
Song For My Father var även titeln på albumet som The Horace Silver Quintet släppte på det klassiska bolaget Blue Note Records 1965. Omslaget pryddes av en bild på Horace Silvers far och musiken på albumet hämtade mycket inspiration från en resa Silver gjort till Brasilien.
Survival – Yes
juni 22, 2012Sex och en halv minut fylld med så mycket musik som möjligt utan att det blir trångt. Istället är det luftigt och stort och vackert. Synd bara att den överjordiska instrumentalmelodin inte får driva på en minut till där på slutet, den är ju så bra.
Från albumet YES och det storartade musikåret 1969.
Burn It Off – Blues Explosion
juni 3, 2012Rock’n’roll ska spelas utav glädje och på pappkartonger. Burn It Off kommer från Blues Explosions solida Damage (2004).
On Se Quitte Toujours – Françoise Hardy
maj 22, 2012Hand i hand vid en rödrosa solnedgång skänks ett befriande tomt sinne. Vi vandrar i försommarskymningen till tonerna som rensar spåren av det massiva flödets kakafoni, man finner ro i musiken utan att bokstavligen förstå orden och lyssnar för en gångs skull klart utan att klicka vidare. Man andas frisk luft igen och fåglarna kvittrar ikapp med Françoise.
THENPLAYON 