Hand i hand vid en rödrosa solnedgång skänks ett befriande tomt sinne. Vi vandrar i försommarskymningen till tonerna som rensar spåren av det massiva flödets kakafoni, man finner ro i musiken utan att bokstavligen förstå orden och lyssnar för en gångs skull klart utan att klicka vidare. Man andas frisk luft igen och fåglarna kvittrar ikapp med Françoise.
(Vad som försiggår uppe i ljusriggen mot slutet har jag ingen aning om.)
Etiketter: Försommar, Francoise Hardy, Musik, On Se Quitte Toujours, Solnedgång
THENPLAYON 
Kommentera