En av rappens största, en legendar, gick ur tiden i förrgår efter att han drabbats av cancer.
Kommer aldrig glömma då jag för nästan tio år sen efter en konsert på Cirkus i Stockholm fick hans autograf. GURU stod länge kvar uppe vid scenkanten efter att konserten tagit slut och hans komp-band gått av scen. Han skrev autografer, skakade händer, snackade med fansen. Han tog sig tid.
Läste i morgonens Metro att GURU skrivit ett avskedsbrev där det bl. a. hade stått stått: ”Jag skriver det här med tårar i ögonen, inte av sorg, utan av glädje över det underbara liv jag fått”.
Låten Loungin’ kommer från skivan Jazzmatazz Vol. 1 från 1993. Skivan blev väldigt populär och visade upp en nyskapande mix av jazzinluenser och hip-hopproduktion. Jazzmatazz blev GURUs stora projekt utöver sin medverkan som ena halvan av duon Gang Starr tillsammans med mäster beat -och samplingsmakaren Dj Premier. Han hann göra tre volymer till av Jazzmatazz och uppträdde senast förra sommaren på Stockholms Jazzfestival.
Trots att GURU lämnat jordelivet så kommer han att leva vidare i ljudvågorna. Thank you for the music.
Man tar på sig gamla mantlar från forna tider, plockar ner dem från väggen där de hängt som prydnad och dammar av dem. På somliga sitter manteln illa, den ser ut som någon typ av maskeradutstyrsel, på andra klär den som skräddarsydd och påminner om kungar och drottningar hämtade ur de forna högkulturerna. Manteln gör dem till en del av det förgångna men samtidigt en del av samtiden. Det svåra är som sagt att kunna bära upp den och få den att glänsa i sin omgivning. Den svenske musikern The Tallest Man On Earth har fått starkt genomslag i musikmedier på senaste tiden och den stora dylaneska manteln går inte att förbigå, med det inte sagt att den inte passar.
Ord och toner hörs åter som om tiden stått stilla, men de klingar annorlunda i det nya bruset och kan ibland verka vara helt nya. Åhöraren kan glömma vad som tidigare varit och bli insvept i ett töcken av att uppleva något helt unikt. En känsla som uppkom för några år sedan när jag bekantade mig med den mystiska M. Ward, idag ett av den alternativa popens största namn, men som sedan bleknade i takt med att referenserna från förr och konturerna blev för tydliga. ‘Gammalt blandat med nytt’ är idag (den 20 april 2010) ett begrepp svårt att få klarhet i om man verkligen försöker definiera vad nytt står för. Det nya är knappast nytt, om ordets rätta bemärkelse är: aldrig tidigare hört, utan är snarare en modifiering av något. Modifieringen ligger i att stöpa om något gammalt och placera i en ny förpackning, vilket nog är det som sker snarare än att något helt nytt uppstår. Man ska dock inte förneka att det en gång fanns en tid då något helt nytt började existera, men var och när eller hur vet nog ingen. Allt baseras på ens erfarenheter, något jag nämnt tidigare, och visst fanns det ett tillfälle i livet då för första gången hörde Beatles och alltså upplevde det som nytt. Erfarenheten eller den bristande erfarenheten går inte att kringgå i frågan om det nya, den avgör om det vi upplever är nytt eller ej.
Finns det essentiella i musiken så är den varken gammal eller ny, utan tidlös och fri från statiska konventioner. Kärnan i musiken är det som slår an något i oss lyssnare, något som berör, för oss till något. Det är i dessa stunder vi glömmer allt bagage och lämnar det kvar på flygplatsen.
Rolling Stones svepte vördnadsfullt på sig manteln (måste försöka sy ihop denna text) från den svarta musikaliska högkulturen i väst och beskrev den på sitt egna modifierade sätt. Brown Sugar (1971), beskriver den brittiska imperialismens grymhet i den amerikanska södern och Stones bedriver historieberättandet utifrån , med hjälp av det som grymheten en gång födde. Kärnan?
Chilenarna Perrosky har spelat ihop sedan 2002 och spelar som de själv uppger ‘folkroll’. Här spelar de La Rancherita från Epn Otra Vez (2004). Väldigt fin video med ett rafflande slut.
Tom Waits läser dikten Nirvana av Charles Bukowski och visar fullt ut sin talang i berättandet, i skådespeleriet och tolkningsförmågan. Den följs upp av det senegalesiska bandet Orchestra Baobab som framför ett fantastiskt stycke musik av stor spännvidd. Svårgreppbart, mystiskt, magiskt. ‘Inget förhöjer en upplevelse som den bristande erfarenheten’ läste jag i Johan Norbergs senaste musikkrönika i tidningen Vi som i sin tur hämtat citatet från den ständige sekreteraren i svenska akademien Peter Englund. Citatet överenstämmer med denna upplevelse på något sätt. Blev först introducerad till dikten och låten av en god vän på ett hederligt blandband för ett par år sedan. De bildade en hjärtskärande kombination av poesi och musik som skapade ett upphöjt tillstånd av harmoni, kanske till och med en smärre nirvana. I det okända ogreppbara, i det som är höljt i dunkel av bristande erfarenhet, finns nog det som alla söker efter i en konstupplevelse.
Fr. v: Rick Danko, Levon Helm, Richard Manuel, Garth Hudson och Robbie Robertson.
The Band var en kvintett som utgjordes av: Levon Helm (f. 1940; Trummor, mandolin, sång), Richard Manuel (f. 1943- d.1986; piano, trummor, sång), Rick Danko (f. 1942- d.1999; Bas, fiol, sång), Garth Hudson (f. 1937; piano, elorgel, saxofon, dragspel m.m.) och Robbie Robertson (f. 1943; gitarr). Samtliga medlemmar stammade från olika delar av den kanadensiska provinsen Ontario förutom Levon Helm som växte upp i den amerikanska södern och delstaten Arkansas. De fem medlemmarna började spela ihop sent femtio- och tidigt sextiotal under olika konstellationer och namn, men från 1967 till 1976 var de verksamma som The Band. 1994 introducerades bandet till den hedervärda platsen i Rock and Roll Hall of Fame.
Mississippi John Hurt (1893-1966) framför sången You got to walk that lonesome valley i Pete Seegers (1919) folkmusikbildande program Rainbow Quest från mitten av 60-talet. Mississippi John Hurt föll likt många andra svarta blues/folk sångare i lång glömska hos allmänheten efter att ha varit aktiva musiker och spelat in skivor under 20-talet och 30-talet. Innan folkmusik vågen sköljde över den unga vita medelklassen tidigt 60- tal och intresset blev stort för det musikaliska arvet så hade Hurt återgått till jordbruket och jobbat som bonde i mer än 30 år. Hurt lokaliserades i sin födelseort Avalon, Mississippi 1963 av folkmusiketnologen Tom Hoskins och han fick återigen chansen att göra nya inspelningar och återinspelningar. Hurt framträdde också på den populära Newport Folk Festival 1964 och fick sina sista år i livet uppleva upprättelse för sin musikaliska gärning innan han gick bort i en hjärtattack två år senare.
Andra storheter inom bluesen som återkom under 60-talet var den skörsjungande och flyhänte Skip James (1902-1969), den kraftfulle och frenetiske Son House (1902-1988) och den hetlevrade tidigare fängelsekunden Bukka White (1906-1977).
När klipp likt dessa dyker upp så uppstår en stor känsla av tacksamhet gentemot personen som lagt upp den…
Then Play On blev Fleetwood Macs sista studioalbum med bandets grundare Peter Green (bilden). Hans avhopp var en direkt orsak av att han överdoserat LSD och tiden efter avhoppet skulle bli en vandring i mörker. Hans väg gick genom mentalsjukhus, elchocksbehandligar, hemlöshet. Det är nästan som att hans olycksbådande, oerhört kraftfulla gitarrspel och sångröst ger en glimt in i hans framtid… om man sitter så här mer än 40 år senare och efterkonstruerar. Men faktiskt, i fonden av hans framtid så ger den musiken en extra dimension av den expressivitet som finns på albumets spår signerade Peter Green. Lyssna framförallt på Closing My Eyes och albumets avslutande spår Before the Beginning.
Peter Green är inte en av dessa utjatade gitarrlegender som slentrianmässigt slits fram i diskutioner om gitarrister och gitarrsound. Han är däremot många av de rostiga namnens upphöjda relik. Till de som tillkännager Peter Green väcks det ett samförstånd med. De har uppmärksammat konsten i att med få toner uttrycka mycket, eller att med tonerna som används berika musiken, ge den nya dimensioner istället för att bli trångsynta uppvisningar i spelskicklighet. De har även (förhoppningsvis) även uppmärksammat hans låtskrivarkonst och stundom aggressiva stundom mjuka hopplöst sorgsna sångröst.
Peter Green är trots sitt hårda leverne idag 64 år och verkar till synes leva ett gott liv, men mycket om inte all den musikaliska kraft han en gång hade har gått förlorad. Han tar mediciner för psykiska problem och det märks på de framträdanden man sett under 00-talet att dessa kväver den Peter Green som i fornstora dagar var en av Englands mest framstående musiker.
”Oh, I was never really a songwriter. I was very lucky to get those hits. I shouldn’t have been distracted from my fascination with the blues… I have been known to come up with the odd bit, but I’m not all that wild about the big composer credit.”
– Peter Green i magasinet GuitarPlayer
Fleetwood Mac live i en fransk tv-show 31 december 1968. Njut även av den franska dansen.
THENPLAYON 