För de flesta som passerade var han känd som The Viking of 6th Avenue…
Vid 16 års ålder förlorade Louis Thomas Hardin synen i en olycka men trots mörkret kom han att välja outforskade vägar och bli en unik kompositör och konstpersonlighet. Med hjälp av några musikteoretiska böcker i blindskrift, gehörets talang och en stor vilja lade han grunden för sin självlärda väg mot ett eget musikaliskt uttryck. Slagverk var hans huvudinstrument och han influerades i ung ålder bland annat av den nordamerikanska ursprungsbefolkningens musiktraditioner samtidigt som han senare skulle möta och influeras av både konstmusikens storheter liksom de beryktade jazzpionjärerna. Från Arapaho-indianerna till Leonard Bernstein till Charlie Parker och tillbaka igen. Från den lilla staden Marysville i Kansas till världsmetropolen New York.
Pseudonymen Moondog tog Hardin för att hedra en hund ”som mer än någon annan ylade efter månen” och namnet prydde omslaget på de egna diktsamlingar som han sålde på gatan. Till försäljning fanns också hans texter i musikfilosofi. Klädd i egenhändigt sydda dräkter och hattar, som tydligen var inspirerade av asaguden Tor, väckte Moondog säkerligen stor förundran hos New Yorks välordnade invånare som ilade runt den sjätte avenyn på Manhattan. Moondog förblev i staden från slutet av 40-talet till 1974. Det året bjöds han in för två konserter i Frankfurt men hamnade senare i Münster och förblev kvar i Tyskland fram till sin bortgång 1999, 83 år gammal. Moondog återvände temporärt till USA 1989 för att dirigera Brooklyns Filharmoniska Kammarorkester, inbjuden av beundraren Philip Glass som gärna ville ge exilamerikanen sin rättmätiga uppmärksamhet.
Moondog stannade ofta och spelade på sina egenhändigt byggda och uppfunna instrument vid gathörnet till 53 :gatan (har du varit där månne?) och förutom försäljningen var gatumusicerande hans främsta inkomstkälla. Moondogs kompositioner nådde som ni förstått också bortom gatan, bland annat tack vare dirigenten i New Yorks Filharmoniker som framförde flera stycken och möjliggjorde flera inspelningar på 50-talet. Sedan blev det tyvärr åter tyst på skivfronten och Moondog fortsatte med sitt fram tills att Columbia Records erbjöd honom inspelningsmöjligheter 1969, där bland annat hyllningen till Charlie Parker, Birds Lament (nedan), spelades in.
Moondog hämtade stor inspiration från gatans ljudvärld och puls, även direkta ljud från staden inkorporerades i musiken. Gatumusik lika fylld med intryck som storstan men som ofta komprimerades genom en flaskhals av minimalism. Populärmusik med enklare men fortfarande lika vackra melodier stöpt i häftig harmonik (Do Your Thing, nedan). Jag återkommer ofta med ordet lekfullhet, men den är applicerbar även på den gode Moondog, som enkelt verkar ströva fritt mellan de musikaliska uttrycken. Musiken i kombination med hans förunderliga karaktär bildade ett till synes livslångt performanceverk som fortfarande väcker nyfikenhet och som högst troligt kommer att göra så långt in i framtiden.
Jeff Bridges svarade Henry Rollins på frågan om det existerade någon drömroll där ute, varpå Bridges efter en längre betänketid glatt brast ut: ”Moondog!”. Detta var några år innan han förtjänstfullt spelade musiker i den annars mediokra Crazy Heart. Hoppas Bridges någon gång får spela drömrollen, en av västerländsk musikhistorias mest udda existenser.
På gatan med sin uppfinning från 40-talet, slagverket Trimba.
Bird’s Lament (följ med länken och var inte rädd).
Konstnären är fast i ett rum, bunden av tid och kidnappad av de rationella föreställningarna om världen. Konstnären, låt oss kalla den för musiker, försöker aktivt att slita sig loss och sparka upp dörren till det frias djupblå skyar och lätta bris mot kinderna. Det ogästvänliga rummet dammar lätt igen och erbjuder bara ett dunkel som snålt på solljus blir en kvalmig torr atmosfär helt utan inspiration. Rummet är alltså ingen plats för en musiker, en poet, en bildkonstnär eller överhuvudtaget någon som på ett eller annat sätt vill vara kreativ och släppa in ljuset i tillvaron. Ändå är många fast där inne, de flesta sorgligt nog ofrivilligt.
Igår kväll jämnades i alla fall rummet tillfälligt med marken i den återupplivade (kanske aldrig döda?) Gyllene Cirkeln. Nä, ingen öppen planlösning utan kvar var bara betongfundamentet. Helt plötsligt kunde man se långt bort mot horisonten igen, ända bort till den glömda strandremsan. Musiken som gamla vänner och nya begåvade beundrare vackert framförde gjorde att man inte reflekterade eller provocerades över rummets bokstavliga trängsel. Mästaren Kenny Håkansson spelade som vanligt på sin gitarr innerligt lyhört med ett ansiktsuttryck som visade en vördnad för varje spelad ton och vid sin sida en aspirerande arvtagare i Reine Fiske. Ur Trollkarlens Hatt plockades öppningsspåret Storstad fram och angav den högaktningsfulla tonen av en väl inrepeterad orkester med orgel, blås och en fantastisk rytmsektion som inte lämnat något åt slumpen. Trots rummets alla världsliga hinder av bristande benutrymme och insyn till scenen så kopplade musiken sitt grepp och förde mig in i Bo Hanssons sagolika värld, bortom dammiga lokaler. Kedjorna lossades från ömmande kalla leder och man stod varm ute i det fria igen trots vinterkylans återkomst.
Janne Carlsson mindes sin gamle spelkamrat som ”inte riktigt klok” i ett inledande fint tal och satte sig sedan ner för att i aftonens andra kapitel framföra en trummor och orgel duett. Att få höra och se trumslagaren slå sönder takets gipsskivor fick ljuset och värmen att återigen komma in. Denna gång i inspirationens frihet. Lyssna, fråga och svara i en vänskaplig musikalisk dialog. Börja om utan att vara rädd för repressalier, våga lita fullt ut på sin talang och ge sig hän. Ett antal passager var verkligen häpnadsväckande och var värda stunder av viss väntan. Ger man bara lite tålamod och tid så får man så mycket tillbaka. Janne Carlsson gav allt han hade att ge och det var härligt att se, denna gång bra placerad längst fram vid scenkanten.
Bo Hanssons gamla bandkolleger Fläsket Brinner kämpade tillsammans i en sann laginsats som kvällens sista nummer. Ingen är större än musiken som framförs och alla i bandet ger sitt viktiga bidrag till helheten som svänger, gungar, böljar och kraftfullt kombinerar de tidigare två akternas olika förhållningssätt: Den välrepeterade elegansen och de totalt fria tyglarna. Erik Dahlbäcks frenetiska spel på trummorna var en häftig syn och den alltid harmoniske Göran Lagerbergs bas blev en garant för att kaoset inte skulle brisera totalt, däremellan skapades fritt spelrum för bland annat Bengt Dahlén att melodiskt gå loss med murbräcka. Vilken afton till minne av Bo Hansson!
Fläsket Brinner sannerligen med Bosses Låt från 1971 men troligtvis utan Bosse själv på denna liveversion.
Vi dröjer oss kvar i Bert Jansch hemland Skottland och lyssnar till kvartetten Teenage Fanclubs vackra singel Baby Lee från mitten av förra året. Den kommer från bandets tionde studioalbum Shadows som vid releasen bröt en femårig tystnad. Låten får en att må bra, likt solen som behagade att titta fram idag. Tillbaka från Tuvalu?
Under den beryktade USA-turnén (kallad Stones Touring Party eller Cocaine -and- Tequila Sunrise Tour) i anslutning till albumet Exile On Main Street var Rolling Stones på sin absoluta topp 1972, alla kategorier. Turnén filmades som en cinéma-vérité där slutresultatet blev den av bandet bannlysta dokumentären Cocksucker Blues, en film som skildrade det mesta utom just framträdandena. I Texas filmades trots allt några av konserterna vilket genererade konsertfilmen Ladies & Gentlemen: The Rolling Stones med amerikansk biopremiär -74.
Så nu vill jag bara upplysa om att man fortfarande kan se denna fantastiska konsertfilm i sin helhet på svtplay fram till den första februari. Underbara låtar framförda på det bästa av sätt och numera även med restaurerat ljud. Har ni ett par okej hörlurar ta i så fall på dem, ta chansen och offra en timme om ni har en minsta Stonesgnista i er. Det är värt det!
”As much of a great guitar player as Jimi was, Bert Jansch is the same thing for acoustic guitar…and my favourite.” – Neil Young
Unge skotten Bert Jansch skaffade en gitarr och började frekventera den lokala folkklubben The Howff (idag, Thistle Street Bar och känd för att ofta byta namn) i Edinburgh. Han lärde känna många likasinnade och blev introducerad för den amerikanska folkmusikskattens Woody Guthrie, Brownie McGee, Pete Seeger och Big Bill Broonzy. Den sistnämnde en återkommande viktig influens för gitarrspelande tonåringar och blivande idoler i efterkrigstidens Storbritannien. Förstås var även de övriga namnen inflytelserika och Jansch har själv sagt att han inte skulle blivit musiker om det inte vore för Brownie McGee, som spelade på The Howff 1960.
Big Bill Broonzy – When Did You Leave Heaven 1956
Efter skolgången och en kort sejour som trädgårdsmästare hade musiken och gitarrspelet grott så pass starkt inom den unge Jansch att han ville dedicera all sin tid åt den. Sagt och gjort. Han flyttade in i folkpubens lokaler för att fungera som dess ”inoficiella” vaktmästare. Så klart ökade möjligheterna till att få stå på scen samtidigt som han utvecklades musikaliskt i takt med alla nya influenser från förbipaserande medmusikanter. Förutom den amerikanska folk- och bluestraditionen så stötte han på de brittiska öarnas folkmusikaliska arv som också fäste starkt. Störst influens på honom hade engelska folksångerskan Anne Briggs, vars skönsjungande inflytande på 60-talets brittiska folkmusikrenässans (the brittish folk music revival) var betydligt större än komerciell framgång. Hon lärde Jansch klassiska traditionella stycken och melodier såsom Blackwaterside och Reynardine som senare blev hörnpelare i Jansch karriär (Jimmy Page påstod sig under en tid vara besatt av Janschs musik och visade det tydligt genom att ta hans version av Blackwaterside, spelade in den instrumentellt med Led Zeppelin som Black Mountain Side, för att sedan inte akreditera arrangemangets rättmätige upphovsman. Låten var hur som helst traditionell, troligtvis även uråldrig och kunde på sin höjd härledas geografiskt till den nordirländska floden River Blackwater, detta gjorde upphovsmannaskapet svårdefinierbart och en omöjlig nöt att knäcka juridiskt. Page klarade sig undan med en reprimand, eller inte, detta förtäljer tyvärr ej berättelsen).
Bert Jansch tog med sin gitarr lämnade det skotska höglandet bakom sig1963. Liftandes tog han sig fram över kontinenten och utöver enstaka framträdanden på caféer och pubar sjöng han för de slantar som landade framför fötterna på gator och torg. Slipade sin talang, höll sig flytande och fick säkert ovärderliga erfarenheter. Jansch förblev gatumusikant de nästkommande två åren och av allt att döma en ganska framgångsrik sådan fram till att han stötte på patrull i Tangier (norra Marocko) och fick kapitulera för dysenteri. Äventyret var slut för den här gången och Jansch återvände hem -65 för att samma år flytta till London, träffa en musikproducent och skivdebutera. Han började även spela tillsammans med andra framstående gitarrister på klubbar runt om i London, däribland Paul Simon som flyttat till England. En annan gitarrist och frekvent kollaboratör var John Renbourn som tillsammans med Jansch spelade in albumet Bert & John 1966. Ett albumsom vissa kallade för Folk Baroque, en folkmusikalisk genre som var en bro mellan Nordamerika och England med fokus på den aukustiska gitarren och blev viktig för bland annat folkrocken. Två gitarrer vävdes samman till en, om väl utfört ett magiskt uttryckssätt.
Tillsammans bildade också Bert och John den framgångsrika och inflytelserika kvintetten Pentangle 1967 med några begåvade folk -och jazzmusiker som rörde sig på samma klubbar. Sex album senare och efter intensivt turnerande så splittrades bandet och pustade ut fram till en varaktig återförening 1985.
(Pentangle Fr V. John Renbourn, Danny Thompson med bas, Terry Cox, Jacqui McShee och Bert Jansch)
Nästan tio år efter solodebuten satte sig Bert Jansch i en taxi på väg ut mot den engelska landsbygden, närmare bestämt gården Luxford House i bygden Crowbridge av grevskapet Sussex. Vinden sköljde svalkande genom bilens vidöppna sidofönster och snart påbörjades en helt oplanerad inspelning av det som skulle bli det helt fantastiska nionde soloalbumet LA Turnaround (1974). Luxford House tillhörde skivbolagschefen Tony Stratton Smith som precis knytit Jansch till sitt heta bolag Charisma och bjudit Jansch till landstället. Något försenad av en längre pubsession tog Jansch en taxi utan några pengar på fickan. Väl framme efter en resa på 35 mil så fann han huset tomt på folk men en lapp innanför den olåsta dörren: ”gone to the pub, help yourself with anything you want”. Utan pengar för färden så bjöd Jansch in chauffören och tillsammans började de inventera det breda sortimentet brandy. Värden för huset kom senare hem, introducerade pedal-steel legendaren Red Rhodes och producenten Mike Nesmith (tidigare gitarrist och enda riktiga talang i spexpopguppen Monkeys), taxichauffören antogs i detta skede vara Jansch roadie. Utan att någon kände någon personligen fortsatte ‘festen’ fram till någon slags läggdags. Följande morgon parkerade en mobil inspelningsstudio vid huset och plötsligt var sladdar och mikrofoner överallt. Ett filmteam dök också upp och börjar rigga kameror. Jansch som yrvaket drack sitt kaffe, åt sin toast observerande, insåg plötsligt att hela det här pådraget var till hans favör. Härligt. Låtar började repas in. Inspelningarna satte igång (den här lätt absurda historien kommer från konvolutet på skivans nyutgåva och det antyds att en viss nypa salt ska strös över det hela). Bland annat medverkade också Beatlesvännen Klaus Voorman som spelade underbar bas och den o-sjungna Jesse Ed Davis (1944-1988) som på några spår anförde en mjuk slide-gitarr. Allt låter så väldigt lätt, ledigt och vackert verkar den avslappnade atmosfären lysa upp Jansch enastående kompositioner. Red Rhodes pedal-steel är i fullkomlig harmoni och på tårna med Janschs nycker och tillsammans skapar de något helt unikt, ett brittiskt kallare väderbitet anslag möter en varm bris från den amerikanska södern utan att det någonsin blir ostadigt, en i alla fall meteorologisk (och metaforisk?) bedrift om något.
Red Rhodes närmast i blått, Mike Nesmith försöker få åren att gå ihop och Bert Jansch har problem att minnas ute i trädgården på Luxford House innan de tillsammans spelar vackra Travellin’ Man 1974.
Bert Jansch släppte ytterligare tre album på Charisma innan han gick vidare, kom bland annat att spendera en tid som bonde i Wales. Han fortsatte dock att skriva låtar, spela gitarr och sjunga. På sitt tystlåtna och anspråkslösa sätt fortsatte Jansch att inspirera nya generationer gitarrister och låtskrivare fram till idag. Bärandes på något åldrat, förgånget och traditionellt har bilden av en mystisk trubadur odlats och fortsatt att fängsla. Det 23:e soloalbumet The Black Swan släpptes 2006 och hyllades av kritikerna. och i december förra året turnerade Jansch USA med Pegi Young Band som special guest, han öppnade även för hennes make Neil under dennes Twisted Road solo & acoustic Tour i USA och Kanada. Jag hoppas att han kan ta sig till Sverige någon gång i framtiden. Tyvärr har en vacklande hälsa begränsat antalet framträdanden de senaste åren, 2009 insjuknade han i lungcancer men han lyckades tillfriskna och ta sig tillbaka. Måtte hans lungor andas och hjärta slå länge till.
Jag lärde känna Jansch musik ordentligt i höstas och i takt med att LA Turnarrounds öppningslåt Fresh As a Sweet Sunday Morning (nedan) fortskred så cementerades en lång vänskap…
Robin Holcomb kom från ingenstans in i skivspelaren genom några spår från det harmoniska Bill Frisell-albumet Nashville, fyndatför skäliga tjugo kronor på stadsmissionen. Jag tyckte rösten var fantastiskt fin och ville höra mer och började leta. Pulsade gata ut och gata in i snömodden, rotade djupt i de dammigaste skivbackarna irrandes på stadens avkrokar i en manisk jakt. Sökte på Spotify.
Help A Man är från hennes andra album Rockabye (1992). Musiken på albumet smälter lekfullt samman många musikstilar inom den amerikanska musiktraditionen likt hennes debut från två år tidigare. Jazz, Country, Folk, Blues bland annat. Hennes pianospel och sång är okonstlad spelglädje och talang. En kombination som kan göra musik till magi. Likt Bill Frisell är hon sprungen ur jazztraditionen utan att vara statiskt fast i den. Vidgade ramar och fria tyglar är kanske jazzens ursprungliga och utvecklande grundfundament, den idén är något att använda som utgångspunkt i musik snarare än att klumpigt stå och harva i en enskild genre. Lekfullhet är ordet som beskriver friheten bäst och det som lyfter musiken. Robin Holcomb leker på det bästa av sätt och rycker med mig glatt.
(Vi får utom den fina musiken även en kavalkad av kyrkor som bonus. Uppladdaren låter trots allt göra gällande att det inte är en illustration av sången eller ett religiöst ställningstagande, utan bara några pretty pictures.)
Det bor en gammal gubbe nerför vägen. I skuggan av det stora trädet sitter han ofta på en bänk vid husväggen och spanar ut genom de svarta runda glasögonen. Ibland kör en bil förbi och lämnar ett dammoln efter sig, ibland korsar katten den torra gräsmattan och tar ett språng över det en gång vita staketet. Ibland promenerar jag eller någon annan från bygden förbi, men oftast händer nog alls ingenting framför hans veranda. Syrsorna spelar intensivt men utan att gubben hör dem. Alltid klädd i en gråvit skjorta och ett par beiga kostymbyxor i hängslen som hans långa ben nästintill verkar hopväxta med. Undrar om han bara har ett par?
Antingen armarna i kors eller med handflatorna vilandes på bänken i en framåtlutad position som för axlarna upp i vädret och huvudet neråt. Ofta sitter han med ryggen linjärt mot husväggen i en stolt hållning och bara stirrar framåt. Då jag passerar nickar jag bara åt honom och får en liten nick tillbaka som man nästan kan förnimma på det korta avståndet mellan oss. Vad jag vet har han ingen familj, men han har bott där minst i 40 år sägs det. Har aldrig själv hört han prata men jag kan bara föreställa mig att hans röst knarrar som en gammal ladugårdsdörr.
Såg han nere på stan en dag gåendes med ett paket under armen och när vi passerade varandra på trottoaren såg det ut som att ett leende trängt igenom hans fårade ansikte. En gnista fanns i hans ögon och det fick mig på gott humör. ‘Det är en ytterst märklig herre det där’ har mor sagt och det har jag aldrig betvivlat. Gubben var nog inte riktigt klok egentligen. Brevbäraren berättade en gång att gubben påstått sig ha landat här i bygden efter att han som barn svepts bort av en tornado från sitt riktiga hem. Troligtvis var det någon reservdel i paketet och den verkade vara efterlängtad. Han är fotograf och har sin ateljé inne i huset. Jag har aldrig vågat gå in där och kommer nog heller aldrig att göra det. Som barn hörde man av vännerna, som ofrivilligt tagits dit för fotografering, att han skrämt dem. Många jag känner har fotograferats där och berättat om hur han endast mumlande givit ohörbara instruktioner, hukat sig under kamerans mantel och rätt vad det var så hade bilden tagits. De flesta bilder jag sett verkar inte speciellt lyckade, inga leenden. Ändå är alla förvånansvärt nöjda med sina porträtt och återkommer till gubbens ateljé titt som tätt. Affärerna verkar alltså gå bra, trots att gubben knappt tar något betalt och ofta bara sitter där på sin bänk i skuggan av trädet.
Mike Meyers Disfarmer var en yrkesverksam fotograf och en eremit från landsbygden Heber Springs i Arkansas. En ytterst udda fågel i det agrara södern som växte upp med estetiska ambitioner i en enkel jordbrukarfamilj invandrad från Tyskland. Han hävdade att han på grund av en tornado blåst iväg från sin rätta plats på jorden till sin familj och han föraktade bondesamhället som omgärdade honom. Så till den grad att han efter sin mors död officiellt bytte efternamn till Disfarmer (ungefär: inte – bonde). Familjens namn, Meyers, stammade från tyska meier som betydde mjölkbonde, vilket förstås var ytterliggare problematiskt för honom. Kanske var det föraktet för bonden och ett försök att bryta sig från sina jordbrukarrötter som ursprungligen fick in Mike Disfarmer på fotografispåret.
Disfarmer var självlärd vad det gäller både hanteringen av kamera, ljussättning och framkallning, något som med största sannolikhet var en bidragande orsak till den originella tonen. I många av porträtten finns en nakenhet i objektets uppenbarelse vilket lämnar mycket åt åskådaren att tolka och fantisera om. Det är inga arrangerade bilder där leendet alltid skymmer personens riktiga ansikte utan snarare förekommer oftast motsatsen i form av väldigt sammanbitna ansiktsuttryck, ibland till och med förskrämda uttryck. De är råa men många är ändå fyllda med stor medkänsla. Kunderna blev på grund av den långa slutartiden instruerade att sitta stilla, väldigt länge. Därav, tror många analytiker, de många sammanbitna ansiktsuttrycken.
Bilderna kom på ett unikt sätt att skildra livet, tiden och tillvaron i en svunnen amerikansk landsbygd men också hur den krackelerade mellan två världskrig och ekonomisk depression. Bondsonen som över en natt byter sina hängslen mot militäruniform visar hur supermakten USA börjar ta form på det mest destruktiva sätt. Disfarmers egna minst sagt mystiska skimmer ger bilderna en fond som ytterligare skänker bilderna en magi. Han var en ogift enstöring och hade sin ateljé på main street. Disfarmers kufiska sätt blev ett samtalsämne på bygden och det blev en given höjdpunkt att låta sig fotograferas när man hade vägarna förbi stan. Det finns inte mycket att berätta om Disfarmers historia annat än genom berättelser av före detta kunders intryck av honom. Avskildheten gör att han för alltid kommer att förbli ett mysterium. En totalt unik konstnär som dedicerar sitt liv till sin konst (om han nu såg på sina foton som konst) utan förbehåll är något som fascinerar många. SVT visade nyligen en dokumentär om Disfarmer som visar hur han gick från helt okänd till att idag, 60 år efter hans död, anses vara en av de främsta porträttfotograferna i historien. Disfarmers postuma stora kommersiella och konstnärliga framgång började växa först när en samling av hans bilder tryckts och publicerats tidigt sjuttiotal då de av en ren slump hamnat i händerna på en nyinflyttad professionell fotograf. En klappjakt på Disfarmers bilder bröt ut runt 2004 och förmögna fotosamlare dammsög närområdet till ateljén i Heber Springs och dess invånare på alla bilder de hade och kom att trissa upp bildernas marknadsvärde avsevärt. Idag ligger ett originalfotografi i 20.000-dollarsklassen.
Mike Disfarmers konstnärsgärning och kanske till lika stor del mystiska person har inspirerat många utöver fotografisfären. En dockteaterföreställning med Disfarmer som inspiration hade premiär 2009 och verkar riktigt häftig i sin drömska framtoning. Den säregne gitarristen/kompositören Bill Frisell släppte förra året albumet DISFARMER i en genrefri musikalisk tolkning av bilderna och fotografen. Albumets spår är likt bilderna sparsmakade och fria från bombastika utspel. De lunkar på anspråkslöst likt den gamla gubben nerför landsvägen.
Mike Disfarmer (1884-1959)
(OBS! Bilden högst upp är inte tagen av Disfarmer)
John Fahey framför Red Pony i programmet Guitar, Guitar 1969.
I texten om Skip James (se kategorier) från tidigare nämndes John Fahey, att han ‘hittat’ James på ett sjukhus 1964. Det stämmer och Fahey blev viktig för blueslegendens återkomst men deras möte är inte en solskenshistoria. Fahey berättar i en intervju för tidningen Wire (#174, 1998) att sökandet av James mycket drevs på hoppet om att få lära sig dennes spelteknik, men framförallt att själva mötet med honom var en fullkomligt förkrossande upplevelse. ”Han var en verkligt nedlåtande jerk”, minns Fahey.
Fahey fortsatte berätta att han tillsammans med två kolleger hade träffat en otroligt arrogant och högfärdig person som sarkastiskt frågat: ‘Så ni har hört några av mina låtar, de som spelades in 1931?’, Fahey hade svarat ja och Skip fortsatte: ‘Jösses, det tog er minst sagt en lång tid att hitta hit, ni kan inte vara särskilt begåvade. Well, det var snällt av er grabbar att riskera era liv, spendera alla dessa år och alla pengar för att leta efter mig. Jag kan förstå varför ni gjorde det, eftersom jag verkligen är ett geni. Nåväl, godnatt nu’. Det var ett bemötande som understryker sägnen om att Skip inte haft mycket till övers för ”Folkies” (skällsord för 60-talets folkmusikpuritaner, något Fahey inte ansåg sig vara), eller kanske bara en bekräftelse på att helt enkelt inte ha för stora förhoppningar på stora konstnärers ödmjukhet. Ingen skugga ska ändå falla på Skip, han är inte ensam om att ha haft storhetsvansinne i musikhistorien. John Fahey lämnade desillusionerad ”den konstigaste, mest komplicerade och bisarra av alla blues konstnärer” på Tunica County Hospital i Mississippi med svidande besvikelse.
Fahey lät göra gällande att han ändå kom över chocken och lyckades separera musikern med personen Skip James (vilket THENPLAYON också verkligen gör). Bevisligen var det så eftersom han låg bakom Skip James 60-talsinspelningar, gjorda på hans egna bolag Takoma Records. Några övriga artister/band som senare låg på Takoma var gitarrlegenden Mike Bloomfield, blueslegenden Bukka White och Canned (”I’m goin’ up the country…”) Heat.
John Fahey var en musikaliskt egensinnig outsider med glimten i ögat och hade en lång och aktiv karriär (räknade till 36 studioalbum) som sträckte sig från 50-talet fram till 2001 då han gick bort i samband med en misslyckad bypassoperation. Utöver att driva sitt egna skivbolag så var det framförallt som tonsättare och gitarrist som han gjorde karriär. 1958 spelade han in några låtar under namnet Blind Thomas på bolaget Fonotone i syftet att driva med folkiesarna och bluespuritanerna som törstigt jagade äktheten i svunna blueshjältar. Därför ‘planterades’ skivan under kategorin ‘Authentic Negro Music’ i skivbutikerna. Förhoppningen var att någon skulle nappa på betet i tron om att ha hittat den förlorade store bluessångaren Blind Thomas (ett nästan karikatyrmässigt artistnamn), men historien förtäller inte om så blev fallet. Hans experimenterande med aukustisk blues som Blind Thomas blev ändå utloppet för den mytiska karaktärsskapelsen Blind Joe Death.
Månadens omslag: John Faheys Blind Joe Death (1959)
1959 släpptes det legendariska debutalbumet under hans synonym Blind Joe Death på Takoma records och blev ett av musikhistoriens första album att ha spelats in och producerats av en helt självständig artist. Det trycktes bara ett hundratal skivor och gjorde heller inget väsen på dåtidens musikscen, men dess akustiska soloorienterade gitarrspel var väldigt nydanande och lovorden växte med tiden. Nyutgåvan av Blind Joe Death från 1967 fick fem stjärnor i den andra utgåvan av Rolling Stone Record Guide 1979. Idag är originalen extremt eftertraktade och priset därefter.
Live i Hamburg 1978.
Fahey grundade också bl.a. en egen genre kallad American primitivism eller American primitive guitar. Uttrycket primitiv tog Fahey från en fransk gren inom bildkonsten och stod framförallt för en självlärd och minimalistisk stil. Genren baserades på traditionell fingerplockteknik för gitarr (se klippen ovan) hämtat från countryn och bluesen men applicerades för avantgardistiska/neo-klassiska kompositioner. Trots den obskyra genredefinitionen gav Fahey fog för den genom analytiska förklaringar av sina verk. Han hämtade stor inspiration från det amerikanska musikarvet och inkorporerade nya arrangemang av gamla bortglömda folk/bluesstycken i sin musik men kom även att blicka utanför landets gränser och inspirerades av konstmusik, brasiliansk, portugisisk och indisk musik. John Faheys musikaliska gärning går inte att härleda till endast en genre, men på de få album som jag hört så märks att en fot står stadigt i den amerikanska ”roots-musiken”.
Två veckor efter sin 67:e födelsedag avled en av svensk musikhistorias mest säregna och talangfulla musiker. Det finns ingen som kan likställas med Bo Hansson, det finns ingen som haft det oerhört lekfulla anslaget.
Under 60-talets andra hälft gjorde Bo tillsammans medjazztrummisen Janne ‘Loffe’ Karlsson karriär som organist i den legendariska trummor och orgel duon Hansson & Karlsson. De spelade odefinierbart och red utan tyglar runt i alla möjliga musikaliska landskap. Efterapare dyker upp än idag, totalt fascinerade av vad de åstakom och försöker ofta förgäves nå dit. Vissa klär bättre i manteln än andra. Hansson & Karlsson spelade med Jimi Hendrix, Cream och Frank Zappa men man måste även vända på det och säga att Jimi Hendrix, Cream och Frank Zappa spelade med dem. Hansson & Karlsson står för sig själva, inte tack vare digra referenser.
Efter totalt havererad marknadsföring och felprioriterade bokningar rann Hansson & Karlssons internationella genombrott ut i sanden och de splittrades efter att ha släppt tre album mellan 1967-69. Janne ‘Loffe’ Karlsson fortsatte trumma på sitt oefterhärmliga underbara sätt på studioalbum men kom senare att satsa på skådespeleriet och bli lite av en ”folkhemspajas” med ett fåtal seriösare och bra roller. En av allmänheten mycket underskattad konstnärlig talang som tack och lov inte slutat spela trummor. Han var bl.a med på Pugh Rogefeldts senaste skiva med den äran.
Bo Hansson höll efter Hansson & Karlsson ett maniskt grepp om Sagan om Ringen böckerna och låste in sig i diverse lägenheter med sina orglar och övriga instrument. Läste och spelade. En god vän som skulle ut och resa bad om att få sin lägenhet vaktad vilket slutade med vräkning på grund av att Bo flyttat in och spelat orgel dygnet om. Kanske tröstades den vräkte vännen av den otroliga musik som växte fram. En musikalisk tolkning av trilogin (ett bok-soundtrack), obeskrivligt mycket bättre än någon filmatisering. Bo fortsatte arbeta med musiken ute på en ö i stockolms skärgård, i en isolerad miljö, och kom av ekonomiska skäl även att spela in där. Inspelningarna släpptes på Sveriges första independentskivbolag, Silence Records.
Bo Hanssons Sagan om Ringen (1970) blev ett internationellt genombrott och sålde guld i både England och Australien. Ni som inte känner till musiken har nog ändå hört en av låtarna i Lukas Moodyssons Tillsammans (2000). Albumet kom att ligga som ett täcke över all svensk instrumental progg, övrig progg också, under 70-talet. Det är många som skulle hävda att Bos musik spridit sig vida mer än bara proggen, influerat musiker från alla håll. Ett riktigt antagande. Att placera Bo Hansson i ETT fack vore förkastligt när jag tänker efter.
Uppföljaren till Sagan om Ringen var Ur Trollkarlens Hatt (1972), en skiva med liknande om än mindre sammanhållet tema. Spåret Utflykt med Förvecklingar spelade jag en gång på cd-spelaren hemma i Bredäng och min bror gastade förvånat: ”jag känner igen det här!”. Han hade hört delar av Bos låt på rapparen Cormegas skiva The True Meaning (2002). Från stockholms skärgård till Queensbridges ghetto i New York. Bo Hanssons musik bygger broar. Vid närmare efterfosknig upptäckte jag att Cormegas sampling inte var den enda utan en i mängden.
Bo Hansson avled på hotellhemmet Monumentet i Stockholm. Alkoholmissbruk må vara en orsak, en vida framgångsrik baneman.
Fick aldrig chansen att se han spela. Har sett hans gamla medmusikers tolkningar men inte hans egna. Grämde mig och grämer mig nu ännu mer att jag totalt missade chansen att se honom spela nere i vinterviken vid Aspudden i Stockholm 2007. Ett av hans få framträdande på senare år som gick mig helt förbi förrän jag hörde om det veckor senare. Bos musik finns tack och lov kvar som tröst.
Bo Hansson sjöng aldrig, instrumenten var hans röst och förmedlade känslor på ett precis lika starkt sätt. Det är inte med något tillgjort struntprat som jag säger att få musiker har berört mig som Bo Hansson.
Tack för din fantastiska musik Bo, du har skänkt mig mycket glädje!
(Musiken i klippet heter Watership Down är hämtat från det fjärde albumet El-Ahrairah (1977). Watership Down är originaltiteln på boken Den Långa Flykten av Richard Adams, en allegorisk berättelse som skildrade en flock kaniners flykt från människans förödelse. Watership Down var även namnet på den internationella utgåvan av albumet.)
Fick ett tusental låtar av en god vän och hörde bland annat den här låten som stack ut totalt. Electrelane kom från England och hann ge ut fem album mellan 2001 och 2007 då de splittrades (Uppdatering!: De återförenades 2011). Låten The Valleys kommer från deras andra album The Power Out (2004) och kan inte sägas vara ett typexempel för Electrelanes musik i övrigt. Den visar kanske snarare bandets musikalsikt okonventionella hållning, att de inte räds utflykter i okända marker.
För de flesta som passerade var han känd som The Viking of 6th Avenue…
Mike Disfarmer (1884-1959)
THENPLAYON 