Den tjugosjätte oktober släpps Lights Out, Graveyards tredje album som man glömt att man längtar efter. Samarbetet med producenten Don Ahlsterberg är bibehållen sedan dundersuccén Hisingen Blues (2011) och ljudbilden är fortsatt befriad från skränig hårdrocksdist där gitarrerna får ett luftigt utrymme att väva melodier i. Goliath ger en föraning om något som kan bli stort.
Då Esbjörn Svensson förolyckades i en dykarolycka för över fyra år sedan slogs Europas främsta jazztrio e.s.t i spillror. Basist Dan Berglund och trumslagare Magnus Öström leatde sig sakteliga tillbaka till skapandet och glädjen i musiken men på olika håll. Berglund formerade kvartetten Tonbruket 2010 med prominenta medlemmar från rockscenen och släppte förra året sitt andra album som med rätta hyllades för sin instrumentella kreativitet och som fortsatte frigörelsen från jazzen som e.s.t redan påbörjat mot slutet. Öströms solodebut släpptes i början på förra året och är också försås färgad av hans femton år i e.s.t men också sorg över den enorma förlusten. Albumets titel Thread of Life och dess innehållande låttitlar skvallrar om livets förgänglighet och skörhet. Dess vackert vemodiga framtoning i melodierna svärtar däremot inte ner utan bygger upp, en känsla som finns närvarande i takt med låtarnas fortskridande. I inledningen av Weight of Death finns ett daggigt morgonsolanslag hos gitarristen Andreas Hourdakis som andas Kenny Håkanssons finaste samarbeten med Bo Hansson. Liksom på Tonbrukets debut så finns även på Öströms album en sång dedicerad till E (förkortningen som båda före detta trio-medlemmarna kallar honom i sina låtar Song for E respektive Ballad for E). På studioversionen av Ballad for E återförenas Öström med Berglund och de formerar åter en trio men nu med jazzlegenen Pat Metheny. Gitarristen som tillhörde en sällsynt skara musiker som fick göra gästspel med e.s.t.
Lightnin’ Hopkins sitter mitt i den tyska nationella radio och tv-stationen ARDs kulisser i Baden-Baden och spelar för produktionen American Folk-Blues Festivals räkning. En stor skara amerikanska blues och folklegender turnerade runt i Europa från 1962 och de följande tio åren i olika häftiga konstellationer. Det var en tysk jazzentusiast och publicist som ursprungligen tog initiativet och kontaktade, den i vid bemärkelse store basisten och kompositören, Willie Dixon i Chicago (han skymtas i bakgrunden i klippets mitt). Som en av de stora bluesprofilerna sträckte sig Dixons kontaktnät långt utanför Chicagos gator i alla väderstreck och den samling artister som följde med över Atlanten tillhörde det absoluta toppskiktet. Namnen på turnéernas affischer kunde göra den mest luttrade entusiasten svimfärdig. Under den första turnéns stopp i London ska de flesta av stadens bluesungdomar ha funnits i publiken och häpnat över artisterna de heligt dyrkade. Ungdomarna i publikhavet skulle senare på 60-talet inta landet i väst med den musik som American Folk-Blues Festival tillhandahöll, med den så kallade ‘The Brittish Invasion’.
See That My Grave Is Kept Clean önskar Blind Lemon Jefferson på en inspelning från 1927.
Lightnin’ Hopkins kom från staden Centerville i östra Texas och sveptes med av bluesen när han som åttaåring såg Blind Lemon Jefferson spela. Förutom att han lärde sig gitarrtricks från sin plastkusin Alger ‘Texas’ Alexander så fick den unge Hopkins tillfället att ackompanjera Jefferson på olika kyrkmöten och var så även den ende som fick tillåtelse att göra det. Han blev förstås väldigt influerad av sin förebild och med den unika erfarenheten i bagaget gjorde han tillsammans med Alexander ett försök på storstaden Houstons musikscen. Det hela gick inte så bra och en troligtvis stukad Hopkins återvände med sänkt huvud till Centerville och jordbruket. Skam den som ger sig. På en andra Houston-sejour 1946 lyckades Hopkins få uppmärksamhet för sitt tillbakalutade men raffinerade gitarrspel och röst, rätt öron drog sig till hans musik och han blev övertalad att bege sig till Los Angeles för att spela in på Aladdin Records. Nästkommande år gjordes det ytterliggare inspelningar men Hopkins drabbades av hemsjuka och återvände hem till Texas. Under 40- och 50-talet lämnade han knappt hemdelstaten utan uppträdde och spelade in på hemmaplan med bas i Houston.
När folkmusikboomen väl var ett faktum öppnades fältet för större publik och Hopkins uppträdde på det anrika Carnegie Hall i New York 1960 tillsammans med Joan Baez och Pete Seeger. Det blev ett stort genombrott och därefter följde år av frekvent turnerande runt om i Amerika och kontinuerliga inspelningar. Fyra år senare lyckades han komma över sin flygrädsla vilket möjliggjorde resan till Europa och bland annat Baden-Baden. Ytterligare fyra år senare spelade Hopkins in skivan Free Form Patterns ackompanjerat av det unga psykedeliabandet 13th Floor Elevators med Roky Erickson i spetsen, från Austin, Texas. En fingervisning om att det inte bara var brittiska ungdomar som förstått storheten hos Hopkins, beundrare fanns även ‘nästgårds’ och under samma tidsperiod fanns fler exempel på hur unga vita blues- och rockmusiker fick möjligheten att spela in skivor med sina idoler, många av dem delaktiga i bluesfestival-turnéerna. Ynglingarna fick haka på precis som den unge Lightnin’ en gång fick men det musikaliska mötet mellan generationer hade nu även rent symboliskt blivit en fingervisning om en ny och öppen väg bortom rasbarriärens bottenlösa idioti.
Tom Waits läser dikten Nirvana av Charles Bukowski och visar fullt ut sin talang i berättandet, i skådespeleriet och tolkningsförmågan. Den följs upp av det senegalesiska bandet Orchestra Baobab som framför ett fantastiskt stycke musik av stor spännvidd. Svårgreppbart, mystiskt, magiskt. ‘Inget förhöjer en upplevelse som den bristande erfarenheten’ läste jag i Johan Norbergs senaste musikkrönika i tidningen Vi som i sin tur hämtat citatet från den ständige sekreteraren i svenska akademien Peter Englund. Citatet överenstämmer med denna upplevelse på något sätt. Blev först introducerad till dikten och låten av en god vän på ett hederligt blandband för ett par år sedan. De bildade en hjärtskärande kombination av poesi och musik som skapade ett upphöjt tillstånd av harmoni, kanske till och med en smärre nirvana. I det okända ogreppbara, i det som är höljt i dunkel av bristande erfarenhet, finns nog det som alla söker efter i en konstupplevelse.
Mississippi John Hurt (1893-1966) framför sången You got to walk that lonesome valley i Pete Seegers (1919) folkmusikbildande program Rainbow Quest från mitten av 60-talet. Mississippi John Hurt föll likt många andra svarta blues/folk sångare i lång glömska hos allmänheten efter att ha varit aktiva musiker och spelat in skivor under 20-talet och 30-talet. Innan folkmusik vågen sköljde över den unga vita medelklassen tidigt 60- tal och intresset blev stort för det musikaliska arvet så hade Hurt återgått till jordbruket och jobbat som bonde i mer än 30 år. Hurt lokaliserades i sin födelseort Avalon, Mississippi 1963 av folkmusiketnologen Tom Hoskins och han fick återigen chansen att göra nya inspelningar och återinspelningar. Hurt framträdde också på den populära Newport Folk Festival 1964 och fick sina sista år i livet uppleva upprättelse för sin musikaliska gärning innan han gick bort i en hjärtattack två år senare.
Andra storheter inom bluesen som återkom under 60-talet var den skörsjungande och flyhänte Skip James (1902-1969), den kraftfulle och frenetiske Son House (1902-1988) och den hetlevrade tidigare fängelsekunden Bukka White (1906-1977).
När klipp likt dessa dyker upp så uppstår en stor känsla av tacksamhet gentemot personen som lagt upp den…
THENPLAYON 