SVALKA

februari 18, 2011


Vid niotiden stannade vi för att ta rast och sträcka på oss. Sedan ville bilen inte starta. Motorn hostade hårt någon minut och tystnade i en tung utandning. Bärgningsbilen skulle inte vara här förrän minst ett par timmar, så det var bara till att börja slå ihjäl tid här ute. Redan vid tio presenterade sig solen som en fräsande äggula och inunder den mörkblå himmelen var luften en enda komprimerad hetta som tryckte mot ansiktet. Att sitta i bilen gick bara inte, syntetlädret började brännas. Jag gick ut, sparkade trött till en rostig burk som studsade iväg med bra fart och såg mig omkring. På andra sidan vägen stod ett träd. Vi gick tillsammans över den osande asfalten och tog skydd i dess skugga. De stora bladen var fortfarande gröna, ett faktum som övergick mitt förstånd men jag uppskattade förstås skyddet det gav oss när vi vilade ryggarna mot stammen. Någonstans här under måste det alltså finnas vatten tänkte jag, trots att det aldrig regnar här. Porlande kalla undervattensfloder som i mörkret erbjuder dessa törstiga träd konstgjord andning. Buskarnas rötter nådde däremot aldrig så långt, de vittrade i den ändlösa sommaren. Gräset var matt gult och hade på vissa ställen helt gett upp i de grå dammiga jordplättarna. Det surrade en fluga kring öronen och landade då och då på min svettiga underarm som började klia. Slog ett slappt slag men flugan hann förstås flyga iväg men var snart på besök igen. Värmen var nu så häftigt påtaglig att en frisk vind blev olidligt saknad och jag tog tillflykt i fantasins iskalla vatten. Vågorna, regnet, floderna. ”Skicka hit vattnet nu!”. En flaska kvar. Två rejäla klunkar av ren lycka, tre timmar till av väntan

Musik kan väldigt ofta svalka som kallt vatten. Kanske inte från en bokstavlig hetta men definitivt från tryckande tankar, stress eller bara tystnad. Allt mellan stenhård granitblocksmusik eller fjäderlätt vingslagsmusik (för somliga kanske just granitblocket känns lätt som en fjäder och vise versa) kan skänka oss en oas i öknen. Svalka kanske bara är ett av orden för att beskriva den där känslan av att ryckas med av musik.

Kan musik skapad i värme vara så påverkad av den att den medvetet eller omedvetet vill svalka? Nedvevad slät amerikansk västkustpop? Mycket av den västafrikanska folk- och blues musik som jag lyssnat på har många gånger något svalkande över sig. Lätt och luftigt som en svalkande bris. Tänker på det brännheta Mali och Ali Farka Toures gitarrspel och röst, även hans son Vieux Farka Toure som ärvde faderns gitarr men ett annat uttryck. På AfroCubism, 2010 års bästa album enligt P2:s Lennart Wretlind och Klingan, skänker några av Malis och Cubas främsta musiker en motsatt väldigt värmande svalka här i köldens Sverige. Toumani Diabatés spel på sin kora är på skivan och i sig alltid en aldrig sinande flod. Fantastiskt. Ja, svalka är som ni märker en både flummig och godtycklig benämning för någon slags känsla, men den är ändå befogad. Beach Boys stämmor dyker upp någonstans.

Har du en någon låt som ger eller har givit dig lite svalka nyligen?

AfroCubism och Jarabi från 2010. Fode Lassana Diabaté spelar de vackra och drivande klangerna som svävar i låten och de kommer från instrumentet balafon från instrumentfamiljen idiofon, samma familj som t.ex xylofonen. Djelimady Tounkara och Eliades Ochoa spelar gitarr, ett stränginstrument eller också kallat kordofon. Kasse Mady Diabaté står för sången.

Ali Farka Toure och Toumani Diabaté spelar den svalkande instrumentallåten Kala Djula tillsammans med kubanske basisten Orlando ‘Cachaíto’ Lopez 2005, som ni möjligtvis känner igen från musikdokumentären Buena Vista Social Club (1999). Det brittiska världsmusikbolaget World Circuit ligger bakom de båda albumen ovan och producerades av dess grundare Nick Gold och klippet är från inspelningen av den prisbelönade Ali & Toumani (2010), utgiven postumt efter Ali Farkas bortgång 2006 och Cachaíto Lopez 2009.

Highway Song – James Taylor

februari 11, 2011

Snöoväder, Snöstorm, Snökaos… Finns det fler benämningar?

Jag kom fram till ordet hammarslag, när jag stod vid den icke existerande vägkanten och observerade bilarnas ömkliga framfart tillsammans med chaufförernas tomma blickar. Kung Bore slog till hårt i natten (fortsatte frenetiskt att hamra fram till lunch) och de sömndruckna dödliga kröker nu sina ryggar i en ödmjuk bugning. ”Måtte han vila åtminstone fram till december”, tänker de arma stackarna som sladdar fram utan varken fyrhjulsdrift eller dubbdäck. Det alltid bortglömda fotfolket, vandrar dock vidare på vägar som inte längre finns, i tystnad. Endast ackompanjerade av den vinande nordanvinden och krasande djupa snön under sulorna.

Räddningen kanske helt enkelt är att ta rygg på James Taylor där framme, som till synes outtröttligt pulsar upp en väg för de som inte har tillräckligt rediga stövlar. Vi håller fötterna torra och slipper bli sjuka. Pianots upprepade toner faller lugnt som viktlösa snöflingor över motorvägen.

Med lite inledande anspråkslös humor framför sen James Taylor den luftiga Highway Song för BBC i London 1970. Den är från albumet Mud Slide Slim and the Blue Horizon (1971), uppföljaren till den fantastiska succén Sweet Baby James (1970).

Den Allsidige: Moondog

februari 8, 2011

För de flesta som passerade var han känd som The Viking of 6th Avenue…

Vid 16 års ålder förlorade Louis Thomas Hardin synen i en olycka men trots mörkret kom han att välja outforskade vägar och bli en unik kompositör och konstpersonlighet. Med hjälp av några musikteoretiska böcker i blindskrift, gehörets talang och en stor vilja lade han grunden för sin självlärda väg mot ett eget musikaliskt uttryck. Slagverk var hans huvudinstrument och han influerades i ung ålder bland annat av den nordamerikanska ursprungsbefolkningens musiktraditioner samtidigt som han senare skulle möta och influeras av både konstmusikens storheter liksom de beryktade jazzpionjärerna. Från Arapaho-indianerna till Leonard Bernstein till Charlie Parker och tillbaka igen. Från den lilla staden Marysville i Kansas till världsmetropolen New York.

Pseudonymen Moondog tog Hardin för att hedra en hund ”som mer än någon annan ylade efter månen” och namnet prydde omslaget på de egna diktsamlingar som han sålde på gatan. Till försäljning fanns också hans texter i musikfilosofi. Klädd i egenhändigt sydda dräkter och hattar, som tydligen var inspirerade av asaguden Tor, väckte Moondog säkerligen stor förundran hos New Yorks välordnade invånare som ilade runt den sjätte avenyn på Manhattan. Moondog förblev i staden från slutet av 40-talet till 1974. Det året bjöds han in för två konserter i Frankfurt men hamnade senare i Münster och förblev kvar i Tyskland fram till sin bortgång 1999, 83 år gammal. Moondog återvände temporärt till USA 1989 för att dirigera Brooklyns Filharmoniska Kammarorkester, inbjuden av beundraren Philip Glass som gärna ville ge exilamerikanen sin rättmätiga uppmärksamhet.

Moondog stannade ofta och spelade på sina egenhändigt byggda och uppfunna instrument vid gathörnet till 53 :gatan (har du varit där månne?) och förutom försäljningen var gatumusicerande hans främsta inkomstkälla. Moondogs kompositioner nådde som ni förstått också bortom gatan, bland annat tack vare dirigenten i New Yorks Filharmoniker som framförde flera stycken och möjliggjorde flera inspelningar på 50-talet. Sedan blev det tyvärr åter tyst på skivfronten och Moondog fortsatte med sitt fram tills att Columbia Records erbjöd honom inspelningsmöjligheter 1969, där bland annat hyllningen till Charlie Parker, Birds Lament (nedan), spelades in.

Moondog hämtade stor inspiration från gatans ljudvärld och puls, även direkta ljud från staden inkorporerades i musiken. Gatumusik lika fylld med intryck som storstan men som ofta komprimerades genom en flaskhals av minimalism. Populärmusik med enklare men fortfarande lika vackra melodier stöpt i häftig harmonik (Do Your Thing, nedan). Jag återkommer ofta med ordet lekfullhet, men den är applicerbar även på den gode Moondog, som enkelt verkar ströva fritt mellan de musikaliska uttrycken. Musiken i kombination med hans förunderliga karaktär bildade ett till synes livslångt performanceverk som fortfarande väcker nyfikenhet och som högst troligt kommer att göra så långt in i framtiden.

Jeff Bridges svarade Henry Rollins på frågan om det existerade någon drömroll där ute, varpå Bridges efter en längre betänketid glatt brast ut: ”Moondog!”. Detta var några år innan han förtjänstfullt spelade musiker i den annars mediokra Crazy Heart. Hoppas Bridges någon gång får spela drömrollen, en av västerländsk musikhistorias mest udda existenser.

På gatan med sin uppfinning från 40-talet,  slagverket Trimba.

Bird’s Lament (följ med länken och var inte rädd).

Do Your Thing från H’art Songs 1978.

Road To Cairo – David Ackles

februari 3, 2011

Från debuten David Ackles 1969.

Flykt För Frihet

januari 27, 2011

Konstnären är fast i ett rum, bunden av tid och kidnappad av de rationella föreställningarna om världen. Konstnären, låt oss kalla den för musiker, försöker aktivt att slita sig loss och sparka upp dörren till det frias djupblå skyar och lätta bris mot kinderna. Det ogästvänliga rummet dammar lätt igen och erbjuder bara ett dunkel som snålt på solljus blir en kvalmig torr atmosfär helt utan inspiration. Rummet är alltså ingen plats för en musiker, en poet, en bildkonstnär eller överhuvudtaget någon som på ett eller annat sätt vill vara kreativ och släppa in ljuset i tillvaron. Ändå är många fast där inne, de flesta sorgligt nog ofrivilligt.

Igår kväll jämnades i alla fall rummet tillfälligt med marken i den återupplivade (kanske aldrig döda?) Gyllene Cirkeln. Nä, ingen öppen planlösning utan kvar var bara betongfundamentet. Helt plötsligt kunde man se långt bort mot horisonten igen, ända bort till den glömda strandremsan. Musiken som gamla vänner och nya begåvade beundrare vackert framförde gjorde att man inte reflekterade eller provocerades över rummets bokstavliga trängsel. Mästaren Kenny Håkansson spelade som vanligt på sin gitarr innerligt lyhört med ett ansiktsuttryck som visade en vördnad för varje spelad ton och vid sin sida en aspirerande arvtagare i Reine Fiske. Ur Trollkarlens Hatt plockades öppningsspåret Storstad fram och angav den högaktningsfulla tonen av en väl inrepeterad orkester med orgel, blås och en fantastisk rytmsektion som inte lämnat något åt slumpen. Trots rummets alla världsliga hinder av bristande benutrymme och insyn till scenen så kopplade musiken sitt grepp och förde mig in i Bo Hanssons sagolika värld, bortom dammiga lokaler. Kedjorna lossades från ömmande kalla leder och man stod varm ute i det fria igen trots vinterkylans återkomst.

Janne Carlsson mindes sin gamle spelkamrat som ”inte riktigt klok” i ett inledande fint tal och satte sig sedan ner för att i aftonens andra kapitel framföra en trummor och orgel duett. Att få höra och se trumslagaren slå sönder takets gipsskivor fick ljuset och värmen att återigen komma in. Denna gång i inspirationens frihet. Lyssna, fråga och svara i en vänskaplig musikalisk dialog. Börja om utan att vara rädd för repressalier, våga lita fullt ut på sin talang och ge sig hän. Ett antal passager var verkligen häpnadsväckande och var värda stunder av viss väntan. Ger man bara lite tålamod och tid så får man så mycket tillbaka. Janne Carlsson gav allt han hade att ge och det var härligt att se, denna gång bra placerad längst fram vid scenkanten.

Bo Hanssons gamla bandkolleger Fläsket Brinner kämpade tillsammans i en sann laginsats som kvällens sista nummer. Ingen är större än musiken som framförs och alla i bandet ger sitt viktiga bidrag till helheten som svänger, gungar, böljar och kraftfullt kombinerar de tidigare två akternas olika förhållningssätt: Den välrepeterade elegansen och de totalt fria tyglarna. Erik Dahlbäcks frenetiska spel på trummorna var en häftig syn och den alltid harmoniske Göran Lagerbergs bas blev en garant för att kaoset inte skulle brisera totalt, däremellan skapades fritt spelrum för bland annat Bengt Dahlén att melodiskt gå loss med murbräcka. Vilken afton till minne av Bo Hansson!

Fläsket Brinner sannerligen med Bosses Låt från 1971 men troligtvis utan Bosse själv på denna liveversion.

Baby Lee – Teenage Fanclub

januari 19, 2011

Vi dröjer oss kvar i Bert Jansch hemland Skottland och lyssnar till kvartetten Teenage Fanclubs vackra singel Baby Lee från mitten av förra året. Den kommer från bandets tionde studioalbum Shadows som vid releasen bröt en femårig tystnad. Låten får en att må bra, likt solen som behagade att titta fram idag. Tillbaka från Tuvalu?

Rolling Stones 72′

januari 14, 2011

 

 

Under den beryktade USA-turnén (kallad Stones Touring Party eller Cocaine -and- Tequila Sunrise Tour) i anslutning till albumet Exile On Main Street var Rolling Stones på sin absoluta topp 1972, alla kategorier. Turnén filmades som en cinéma-vérité där slutresultatet blev den av bandet bannlysta dokumentären Cocksucker Blues, en film som skildrade det mesta utom just framträdandena. I Texas filmades trots allt några av konserterna vilket genererade konsertfilmen Ladies & Gentlemen: The Rolling Stones med amerikansk biopremiär -74. 

Så nu vill jag bara upplysa om att man fortfarande kan se denna fantastiska konsertfilm i sin helhet på svtplay  fram till den första februari. Underbara låtar framförda på det bästa av sätt och numera även med restaurerat ljud. Har ni ett par okej hörlurar ta i så fall på dem, ta chansen och offra en timme om ni har en minsta Stonesgnista i er. Det är värt det! 

Trevlig Helg!

L.A. Turnaround

januari 13, 2011

 

”As much of a great guitar player as Jimi was, Bert Jansch is the same thing for acoustic guitar…and my favourite.” Neil Young

Unge skotten Bert Jansch skaffade en gitarr och började frekventera den lokala folkklubben The Howff (idag, Thistle Street Bar och känd för att ofta byta namn) i Edinburgh. Han lärde känna många likasinnade och blev introducerad för den amerikanska folkmusikskattens Woody Guthrie, Brownie McGee, Pete Seeger och Big Bill Broonzy. Den sistnämnde en återkommande viktig influens för gitarrspelande tonåringar och blivande idoler i efterkrigstidens Storbritannien. Förstås var även de övriga namnen inflytelserika och Jansch har själv sagt att han inte skulle blivit musiker om det inte vore för Brownie McGee, som spelade på The Howff 1960.

Big Bill BroonzyWhen Did You Leave Heaven 1956

Efter skolgången och en kort sejour som trädgårdsmästare hade musiken och gitarrspelet grott så pass starkt inom den unge Jansch att han ville dedicera all sin tid åt den. Sagt och gjort. Han flyttade in i folkpubens lokaler för att fungera som dess ”inoficiella” vaktmästare. Så klart ökade möjligheterna till att få stå på scen samtidigt som han utvecklades musikaliskt i takt med alla nya influenser från förbipaserande medmusikanter.  Förutom den amerikanska folk- och bluestraditionen så stötte han på de brittiska öarnas folkmusikaliska arv som också fäste starkt. Störst influens på honom hade engelska folksångerskan Anne Briggs, vars skönsjungande inflytande på 60-talets brittiska folkmusikrenässans (the brittish folk music revival) var betydligt större än komerciell framgång. Hon lärde Jansch klassiska traditionella stycken och melodier såsom Blackwaterside och Reynardine som senare blev hörnpelare i Jansch karriär (Jimmy Page påstod sig under en tid vara besatt av Janschs musik och visade det tydligt genom att ta hans version av Blackwaterside, spelade in den instrumentellt med Led Zeppelin som Black Mountain Side, för att sedan inte akreditera arrangemangets rättmätige upphovsman. Låten var hur som helst traditionell, troligtvis även uråldrig och kunde på sin höjd härledas geografiskt till den nordirländska floden River Blackwater, detta gjorde upphovsmannaskapet svårdefinierbart och en omöjlig nöt att knäcka juridiskt. Page klarade sig undan med en reprimand, eller inte, detta förtäljer tyvärr ej berättelsen).

Bert Jansch tog med sin gitarr lämnade det skotska höglandet bakom sig1963. Liftandes tog han sig fram över kontinenten och utöver enstaka framträdanden på caféer och pubar sjöng han för de slantar som landade framför fötterna på gator och torg. Slipade sin talang, höll sig flytande och fick säkert ovärderliga erfarenheter. Jansch förblev gatumusikant de nästkommande två åren och av allt att döma en ganska framgångsrik sådan fram till att han stötte på patrull i Tangier (norra Marocko) och fick kapitulera för dysenteri. Äventyret var slut för den här gången och Jansch återvände hem  -65 för att samma år flytta till London, träffa en musikproducent och skivdebutera. Han började även spela tillsammans med andra framstående gitarrister på klubbar runt om  i London, däribland Paul Simon som flyttat till England. En annan gitarrist och frekvent kollaboratör var John Renbourn som tillsammans med Jansch spelade in albumet Bert & John 1966. Ett album som vissa kallade för Folk Baroque, en folkmusikalisk genre som var en bro mellan Nordamerika och England med fokus på den aukustiska gitarren och blev viktig för bland annat folkrocken. Två gitarrer vävdes samman till en, om väl utfört ett magiskt uttryckssätt.

Tillsammans bildade också Bert och John den framgångsrika och inflytelserika kvintetten Pentangle 1967 med några begåvade folk -och jazzmusiker som rörde sig på samma klubbar. Sex album senare och efter intensivt turnerande så splittrades bandet och pustade ut fram till en varaktig återförening 1985.

(Pentangle Fr V.  John Renbourn, Danny Thompson med bas, Terry Cox, Jacqui McShee och Bert Jansch)

Nästan tio år efter solodebuten satte sig Bert Jansch i en taxi på väg ut mot den engelska landsbygden, närmare bestämt gården Luxford House i bygden Crowbridge av grevskapet Sussex. Vinden sköljde svalkande genom bilens vidöppna sidofönster och snart påbörjades en helt oplanerad inspelning av det som skulle bli det helt fantastiska nionde soloalbumet LA Turnaround (1974). Luxford House tillhörde skivbolagschefen Tony Stratton Smith som precis knytit Jansch till sitt heta bolag Charisma och bjudit Jansch till landstället. Något försenad av en längre pubsession tog Jansch en taxi utan några pengar på fickan. Väl framme efter en resa på 35 mil så fann han huset tomt på folk men en lapp innanför den olåsta dörren: ”gone to the pub, help yourself with anything you want”. Utan pengar för färden så bjöd Jansch in chauffören och tillsammans började de inventera det breda sortimentet brandy. Värden för huset kom senare hem, introducerade pedal-steel legendaren Red Rhodes och producenten Mike Nesmith (tidigare gitarrist och enda riktiga talang i spexpopguppen Monkeys), taxichauffören antogs i detta skede vara Jansch roadie. Utan att någon kände någon personligen fortsatte ‘festen’ fram till någon slags läggdags. Följande morgon parkerade en mobil inspelningsstudio vid huset och plötsligt var sladdar och mikrofoner överallt. Ett filmteam dök också upp och börjar rigga kameror. Jansch som yrvaket drack sitt kaffe, åt sin toast observerande, insåg plötsligt att hela det här pådraget var till hans favör. Härligt. Låtar började repas in. Inspelningarna satte igång (den här lätt absurda historien kommer från konvolutet på skivans nyutgåva och det antyds att en viss nypa salt ska strös över det hela). Bland annat medverkade också Beatlesvännen Klaus Voorman som spelade underbar bas och den o-sjungna Jesse Ed Davis (1944-1988) som på några spår anförde en mjuk slide-gitarr. Allt låter så väldigt lätt, ledigt och vackert verkar den avslappnade atmosfären lysa upp Jansch enastående kompositioner. Red Rhodes pedal-steel är i fullkomlig harmoni och på tårna med Janschs nycker och tillsammans skapar de något helt unikt, ett brittiskt kallare väderbitet anslag möter en varm bris från den amerikanska södern utan att det någonsin blir ostadigt, en i alla fall meteorologisk (och metaforisk?) bedrift om något.

Red Rhodes närmast i blått, Mike Nesmith försöker få åren att gå ihop och Bert Jansch har problem att minnas ute i trädgården på Luxford House innan de tillsammans spelar vackra Travellin’ Man 1974.

Bert Jansch släppte ytterligare tre album på Charisma innan han gick vidare, kom bland annat att spendera en tid som bonde i Wales. Han fortsatte dock att skriva låtar, spela gitarr och sjunga. På sitt tystlåtna och anspråkslösa sätt fortsatte Jansch att inspirera nya generationer gitarrister och låtskrivare fram till idag. Bärandes på något åldrat, förgånget och traditionellt har bilden av en mystisk trubadur odlats och fortsatt att fängsla. Det 23:e soloalbumet The Black Swan släpptes 2006 och hyllades av kritikerna. och i december förra året turnerade Jansch USA med Pegi Young Band som special guest, han öppnade även för hennes make Neil under dennes Twisted Road solo & acoustic Tour i USA och Kanada. Jag hoppas att han kan ta sig till Sverige någon gång i framtiden. Tyvärr har en vacklande hälsa begränsat antalet framträdanden de senaste åren, 2009 insjuknade han i lungcancer men han lyckades tillfriskna och ta sig tillbaka. Måtte hans lungor andas och hjärta slå länge till.

Jag lärde känna Jansch musik ordentligt i höstas och i takt med att LA Turnarrounds öppningslåt Fresh As a Sweet Sunday Morning (nedan) fortskred så cementerades en lång vänskap…

Don Van Vliet Död (15 januari 1941 – 17 December 2010)

december 19, 2010

 

Upon the My oh My från skivan Unconditionally Garanteed på Old Grey Whistle Test 1974. Efter en lång kamp mot sjukdomen Ms avled den före detta kaptenen Don Van Vliet bara veckor innan sin sjuttionde födelsedag.  Han verkade aldrig sätta  några fingrar emellan. Ofta fanns i musiken en primitiv urkraft på ytan med ett ytterst förfinat formspråk i botten. Den hemgjorda tjuvkopplingen mellan bluesens råa skrän och jazzens alla raffinerade element blev ofta överhettad,  smälte och kortslöts med en explosion som kom skrikande rakt i ansiktet. Tack för smällen.

 

Rest In Peace Captain Beefheart!

 

Läs resten av detta inlägg »

Hjälp en man – Robin Holcomb

december 5, 2010

Robin Holcomb kom från ingenstans in i skivspelaren genom några spår från det harmoniska Bill Frisell-albumet  Nashville,  fyndat för skäliga tjugo kronor på stadsmissionen. Jag tyckte rösten var  fantastiskt fin och ville höra mer och började leta. Pulsade gata ut och gata in i snömodden, rotade djupt i de dammigaste skivbackarna irrandes på stadens avkrokar i en manisk jakt. Sökte på Spotify.

Help A Man är från hennes andra album Rockabye (1992). Musiken på albumet smälter lekfullt samman många musikstilar inom den amerikanska musiktraditionen likt hennes debut från två år tidigare. Jazz, Country, Folk, Blues bland annat. Hennes pianospel och sång är okonstlad spelglädje och talang. En kombination som kan göra musik till magi. Likt Bill Frisell är hon sprungen ur jazztraditionen utan att vara statiskt fast i den. Vidgade ramar och fria tyglar är kanske jazzens ursprungliga och utvecklande grundfundament, den idén är något att använda som utgångspunkt i musik snarare än att klumpigt stå och harva i en enskild genre. Lekfullhet är ordet som beskriver friheten bäst och det som lyfter musiken. Robin Holcomb leker på det bästa av sätt och rycker med mig glatt.

(Vi får utom den fina musiken även en kavalkad av kyrkor som bonus. Uppladdaren låter trots allt göra gällande att det inte är en illustration av sången eller ett religiöst ställningstagande, utan bara några pretty pictures.)

Glad andra advent!


Designa en webbplats som denna med WordPress.com
Kom igång