Neil Young var utanför ingången till ICA. Iklädd slitna blåjeans, vit t-shirt och träskor stod han orakad och lastade upp något på sin gamla cykels pakethållare. Jag passerade honom på vägen ut mot parkeringen. Skulle jag sagt något tänkte jag? ”Du, tack för din musik” eller nått i den stilen? Hur många har inte gjort det innan mig och hur värdefullt hade det trots allt varit för honom egentligen? Han var ju upptagen med annat. Viljan att vara originell och unik i sin beundran är för stor för så små ord. Självklart vill man att ens egna tacksamhetsyttringar blir de mest betydelsefulla idolen någonsin fått. Beundrarens bekräftelsebehov är inte att underskatta, går snarare inte att överskatta. Det krävs även mod att ta sats och stega fram och visa sin uppskattning men tyvärr sker nog denna yttring oftast med stark substantiell influens, ett spritångande ”du är fan bäst!” tätt intill idolens ansikte har nog genom åren urholkat känslan av genuin tacksamhet. I spritens dimma kan ju vem som helst bli gud. Neil cyklade sen iväg och det var väl lika bra det.
Pianisten och kompositören Horace Silvers låt tillägnad sin far, en person som måste varit en svängande livsnjutare av stora mått. Hur som helst gestaltas de egenskaperna i musiken. Walter Becker och Donald Fagen fattade extra stort tycke för låten och hyllade Silver genom att använda basgången på Steely Dans singel Ricky Don’t Loose That Number från Pretzel Logic (1974).
Song For My Father var även titeln på albumet som The Horace Silver Quintet släppte på det klassiska bolaget Blue Note Records 1965. Omslaget pryddes av en bild på Horace Silvers far och musiken på albumet hämtade mycket inspiration från en resa Silver gjort till Brasilien.
Sex och en halv minut fylld med så mycket musik som möjligt utan att det blir trångt. Istället är det luftigt och stort och vackert. Synd bara att den överjordiska instrumentalmelodin inte får driva på en minut till där på slutet, den är ju så bra.
Från albumet YES och det storartade musikåret 1969.
Hand i hand vid en rödrosa solnedgång skänks ett befriande tomt sinne. Vi vandrar i försommarskymningen till tonerna som rensar spåren av det massiva flödets kakafoni, man finner ro i musiken utan att bokstavligen förstå orden och lyssnar för en gångs skull klart utan att klicka vidare. Man andas frisk luft igen och fåglarna kvittrar ikapp med Françoise.
Var inte barnprogrammen bättre förr? Jo, uppenbarligen.
Patti Smith gästar det för tiden nya programmet (med det fantastiska namnet) Kids Are People Too 1978 och lovsjunger kärleken på ett oefterhärmligt sätt. You Light Up My Life skrevs av pianisten och kompositören Joe Brooks för dramakomedin med samma namn och sjöngs in som en singel av Pat Boones dotter Debby Boone. Själva filmen sågades genomgående av kritikerna när den hade premiär 1977 men soundtracket älskades av alla och titellåten vann både en grammis och en oskarstatyett året därpå, så Brooks måste varit riktigt nöjd. I klippet sitter han vid pianot i egen hög person och inser nog stilla att hans annars kanske lite smetiga ballad förvandlats till det nervvrak den är, redo att sjunka vilken sekund som helst men ändå aldrig beredd att ge upp. Patti Smith fyller låten till bredden med sig själv och visar hur en låttolkning ska gå till eller en slipsten ska dras eller…
Soft Machine med låten Memories som spleades in 1967 och som gavs ut på demosamlingen Jet Propelled Photographs (1989). Robert Wyatt leder låten med sin makalösa röst i ett med lyriken.
Mitt i en smärre diplomatisk kris ställer sig The Paul Butterfield Blues Band upp och medlar med Mike Bloomfield i spetsen. Kongressen stannar upp och glor hålögt på det galna jammet. Tonerna från gitarren kränger och slirar runt i ett kontrollerat kaos som tillsammans med Butterfields jazzmunspel vävs ihop till ett maniskt crescendo när öst möter väst.
I innersta mitten av planet som skulle ta oss från andra sidan jorden satt vi utan att kunna se ut eller sträcka på benen. Det var den gamla vanliga klaustrofobin i turistklassen med andra ord och man gjorde vad som var möjligt för att få tiden att gå… Samtidigt som jag skriver om den här upplevelsen står tv:n på och det börjar ett program som visar de kvarlevande ungdomarnas liv efter Utøya. Trivialiteten i att klaga på trängseln i ett flygplan finner alltså inga gränser och det känns varken rimligt eller nödvändigt att fortsätta.
Det jag ändå skulle komma fram till var att filmen The Descendants fanns att se på planet, ett varmblodigt drama som utspelar sig på Hawaii med ett uteslutande hawaiianskt soundtrack, som många inklusive mig själv fallit mer för än för själva filmen. Ledmotivet i filmen heter Ka Makani Ka’ili Aloha och hämtades av regissören Alexander Payne (Sideways, About Schmidt) från den hawaiianske legenden Gabby Pahinuis album Gabby (1972). Hans vibrato och falsett blir tillsammans med gitarrspelet en fullkomlig kombination bortom språkliga barriärer och den avslutande brutna tonen i rösten ger mig rysningar och samtidigt en förtröstan. I kombination med programmet på tv blev det nästan för mycket.
THENPLAYON 