River – Jeanette Lindström

februari 18, 2015

Vad hände med Jeanette Lindström? På hennes hemsida är succéalbumet Attitude & Orbit Control från 2009 fortfarande presenterad som det senaste och sista spelningen verkar ha ägt rum april 2012 men så ser jag som av en händelse en liten notis om att ett nytt album ska släppas på Diesel/Playground Music, inget datum är offentliggjort. Det kan vara så ibland att man plötsligt känner en musikers frånvaro och så fort man vill undersöka varför dyker ofta nyheten om ett nytt album upp och man blir glatt överraskad. Är detta en slump eller är man en blind slav under riktad subtil digital reklam någonstans kan man undra.

Attitude & Orbit Control fick pris på svenska Grammisgalan som ”Årets Jazz” (genreindelningen kan diskuteras) 2010 och innehöll bland annat två samarbeten med den legendariske engelsmannen Robert Wyatt, dels som sångare i en av albumets två versioner av låten River och som medkompositör till låten Morning. Wyatts framtoning på sin River speglar hans väna stämma med mjukt vibrato medan Lindströms står mer för kraft i sin riktning mot ett mäktigt crescendo.

Annonser

Night – John Carpenter

februari 17, 2015

Dystopiska Night kommer från John Carpenters album Lost Themes (2015) som består av tidigare outgiven och oanvänd film- eller stämningsmusik.

Den amerikanske filmregissören John Carpenter intervjuades 2014 och kom in på vikten av att försöka möta sin meningsmotståndare på dennes villkor apropå USA:s stora andel abortmotståndare som han på skruvat skräckfilmsvis försökte skaka om med entimmesfilmen Pro-Life, som producerades för tv-bolaget Showtimes kritikerrosade rysarserie Masters of Horrors andra säsong 2006- 2007. Filmen visade trots en (kanske) förvirrande handling stöd för rätten till abort men försökte inte polarisera de två huvudpersonerna för tydligt, den av en demon våldtagna dottern som vill abortera monstret och abortmotståndaren till far som mot bättre vetande vill göra allt för att ”rädda” barnet. Carpenters tankar kring debatten i hemlandet innehåller intressanta iakttagelser som i mina ögon är applicerbart på flera tänkbara aktuella frågor vilket är vikten av det basala grundelementet i interaktionen mellan människor, att försöka förstå sin nästa innan man förkastar och  börjar kritisera denna. Carpenter säger att oavsett vad man tycker i abortfrågan så måste man förstå att dess motståndare inte är monster (är de inte det? tänker jag i min enfald), intervjuaren tillika regissören Mick Garris fyller i ”de tror på vad DE tror”, och Carpenter fortsätter beskriva hur abortmotståndarna har sådan stark övertygelse att ingreppet i deras ögon anses vara likställt med mord och att om man som människa tror så är det en naturlig mänsklig reaktion att inte tillåta det ske och försöka motarbeta det. Där uppstår debattens stora problem anser Carpenter, att människans faktiska verklighet förbises, vad du går igenom i livet har betydelse och så länge båda läger i en konflikt inte ser varandras förutsättningar i denna verklighet så står bara två block och bankar huvudet mot varandra med sina respektive argument. På samma sätt tänker jag kring hur man kan bemöta en SD-anhängare, att försöka hitta en utgångspunkt där en konstruktiv diskussion kan tänkas få utrymme istället för att dömande skaka på huvudet i förakt, då sätter man sig direkt över sin meningsmotståndare och diskussionen är utsiktslös. Ett exempel skulle kunna vara själva känslan av rädsla, som i SD-väljarens fall ofta tycks grundas i att något odefinierbart ”svenskt” ska gå förlorat till följd av invandring och att man då mister någon slags identitet i denna föränderliga värld. Om vi tillsammans kunde erkänna rädslor för varandra och se dem som något alla människor på jorden vid olika tidpunkter i livet och platser i världen har kan kanske en bro byggas av det att mötas på. Kring något allmänmänskligt. Om man sedan tillsammans försökte definiera rädslorna och åskådliggöra dem så är chansen stor att man också kunde avdramatisera och till slut eliminera dem. Det är i alla fall en tänkbar ingång.

Jag ser här paralleller till de nu dagsaktuella frågorna om yttrandefriheten och hur den fungerar för de som innehar den och hur den kan tänkas betraktas utanför fortet EU. Om jag använder ett likartat resonemang som Carpenter i fråga om västerländska satirteckningar och försöker tänka att jag växt upp på västbanken eller i Syrien och tvingats se mina familjemedlemmar och vänner gå under i rasmassorna efter flygbombningar och tvingats fly för livet och hamna i ett överfullt flyktingläger utan rent vatten, mat eller värme. Hur hade min livsåskådning sett ut då, om jag förlorat allt? Hade jag desperat jagat ett hopp, ett ljus i mörkret och kanske tagit ett hårt tag i min gudstro? Inte så otroligt. I vår trygga sekulariserade landsända har vi helt enkelt råd att inte behöva tro längre, vi har råd att lägga tid och engagemang och oro på vilken färg kaklet i badrummet ska ha istället, det är en typ av vår ”moderna” tro och meningsskapande. Det var inte länge sedan svensken knäppte händerna och bad till gud om en bättre skörd men det är en svunnen tid kan man tänka om man inte vill förstå sin omvärld. Om vi med vår yttrandefrihet väljer att medvetet skymfa en trosföreställning som historiskt sett i väst aldrig varit ”vår egen” utan ”den andres” och som dessutom kanske är det enda någon har att hålla fast vid, vad är det vi gör mer än att rita en satirisk bild som medvetet kommer väcka hatiska reaktioner hos extremister och terrorister och i sin tur ge god fyr på fascismens eld? Skapas sprickor som spiller över från de mest polariserade parterna och som  grundlägger ännu mer extremism på sikt? Tolerans är inte detsamma som ignorans och att stoppa huvudet i sanden, det kan också handla om något så fundamentalt som respekt för sin nästa.

Low Key – Tweedy

september 28, 2014

Jeff Tweedy formerar duon Tweedy tillsammans med sin son Spencer på slagverk och i tisdags kom debutalbumet Sukierae på egna bolaget dBpm Records. Har ni tid så kika och lyssna på när de spelar live på NPR Tiny Desk show, framförallt Low Key som i avskalad version låter precis så där självklar och tidlös som Tweedy den äldre kan göra i sina absolut finaste stunder.

Rainbow – Robert Plant

augusti 24, 2014

Robert Plant sveper in med ett nytt album den nionde september, lullaby and… The Ceasless Roar.

Sour Smoke – Comets On Fire

april 29, 2014

Ett två, ett två, ett två.

Vårt gemensamma energibolag har en styrelse som hand i hand marscherar mot utvidgad brunkolsutvinning i Tyskland. Koldioxidutsläppen genererade av de planerade nya kraftverken kommer matcha Sveriges totala utsläpp de senaste 24 åren. Detta går i rakt motsatt riktning från folkets allmänna opinion. Praktiskt taget ingen förutom regeringen och förstås Vattenfallsledningen vill kortsiktigt gräva ner sig i ett kolskyfflande värdigt 1800-talet. Nuonaffären visar att ej förnyelsebar energi inte är något alternativ, bolaget skrevs ned med 30 miljarder kronor förra året, trots detta håller de infantila farbröderna kolbränningen som en lönsam framtidsbransch. Går det att vara så uppenbart inkompetent i sina bedömningar och ändå behålla jobbet? Uppenbarligen. I egenskap av skattebetalare är jag medägare och jag kan ge er ett hett tips: koldioxid tillhör inte framtiden (om vi vill se den det vill säga). Vår gemensamma globala klimatkatastrof som ni herrar i vårt Vattenfall så generöst bidrar till kommer aldrig heller bli lönsamt. I den enda termen vd Oystein Loseth förstår, nämligen den ekonomiska, går det ju svart på vitt mot avgrunden men regeringen går mot både opinion och de egna lågt satta klimatmålen för att ställa sig bakom dessa huvudlösa beslut. Visionslöshetens kanske största stund hittills i ”supervalåret”. Fuck off vattenfall.

Santa Cruzbandet Comets On Fires låt  Sour Smoke från albumet Avatar (2006).

Orpheus – David Sylvian

april 19, 2014

Det meditativa och svepande ordflödet i David Sylvians mästerverk Orpheus kommer från skivan Secrets of the Beehive (1987). Musik som är halvvägs ur gränslandet mellan dröm och verklighet en dimmig vårmorgon. Den osedvanligt långa tystnaden, eller kanske snarare pausen, som sänker sig i mitten blir i det ögonblick som tonerna återkommer ett mäktigt stumt crescendo som sänker ned oss i svalkande vatten. En House DJ:s våta dröm?

Bassekou Kouyate & Ngoni

mars 18, 2014

Det här är gitarrens morfar”, sa Bassekou Kouyate lite humoristiskt på Södra Teatern för några år sedan och syftade på sin ngoni. Historiskt och mer specifikt anses ngonin vara banjons anfader, ett av den amerikanska folkmusikens främsta stränginstrument och kännemärken. Bassekou Kouyate har det senaste årtiondet genom sin enorma talang och vision tagit instrumentet och presenterat det för världen, han har också höjt dess popularitet på hemmaplan i Mali.

En ngoni  kanske inte ser mycket ut för världen, en liten avlång låda i varierande storlek av trä eller kalebass med torkat getskinn spänt över som en trumma och greppbrädan kan nästan beskrivas som en ”greppinne” på ungefär fyra-fem decimeter. Själv har jag aldrig haft äran att hålla i en ngoni så exakta mått är därför osäkra och det finns även flera typer. I Bassekous band Ngoni Ba spelas sammanlagt fyra typer av ngonis med varierande storlekar, strängar och register. Exempelvis Bassekous egenhändigt utvecklade ngonibas som spleas av hans bror (?) Fousseyni Kouyate. Bandnamnet Ngoni Ba står betyder ”låg” ngoni, alltså den med ett lägre register. Greppbrädan på Kouyates ngoni kan vid första anblicken tyckas vara väldigt liten med begränsade möjligheter, men i hans händer fullkomligt exploderar instrumentet i melodier och rytmer som enkelt kan försätta åhöraren i trans. Fördämningarna rämnar och släpper  lös en ström som forsar fram trots att tonen hos ngonis ordentligt spända strängar egentligen är ganska torr. Speltekniskt och artistiskt har Bassekou Kouyate med ny fingerplocksteknik, strängbändning och effektpedaler blivit en oöverträffad innovatör  av ngonispelet, en tradition som gått  i arv inom hans familj.

Det satt långt inne att Bassekou Kouyate till slut valde musiken framför idrotten och fotbollen och han började praktisera ngoni. Modern var sångerska och fadern en ngonispelande griot. Grioten fungerar i delar av Västafrika som kulturbärare, musiker och historieberättare och utgör en stor del av Malis musikerelit. Bland de mest kända musciserande grioterna internationellt finner man den senegalesiske sångaren Youssou N’Dour, den malifödde gitarristen Djelimady Tounkara och inte minst den obestridde koramästaren Toumani Diabaté med hela sjuttioen generationer grioter bakom sig och som Bassekou samarbetat med vid flera tillfällen. Att vara griot är ett ärevördigt ämbete som muntligen gått i arv hundratals år bak i tiden, från generation till generation, så musikens närvaro i familjen Kouyate var alltså bergfast. Bassekou gick i sin faders fotspår och håller familjens fackla brinnande.

Innan albumdebuten Segu Blue (2007) och innan Bassekou Kouyate & Ngoni Ba gjorde succé så medvekade han på andra artisters inspelningar, exempelvis tillsammans med redan nämnda Diabaté men också med Malis kanske största stjärna, Ali Farka Toure, innan denne gick bort i skelettcancer 2006. På Toures sista och fantastiska soloalbum Savane  (2006) var Bassekou en av de sammanlagt tjugotre musiker som medverkande mest vid inspelningarna på hotellet Mandé i Malis huvudstad Bamako.

Sångerskan Amy Sacko är bandet Ngoni Bas vokala styrka, hon är även Bassekous fru vilket understryker familjebanden inom orkestern. Hennes kraft har skakat om mig rejält vid båda tillfällena jag sett dem, på ett mäktigt sätt som inte är riktigt lika påtagligt på albumen. Sackos röst framstår där som mer finstämd och lite mjukare. Det har hittills blivit tre studioalbum först efter Segu Blue följde I Speak Fula (2009) och förra våren kom Jama Ko. Här ovan hör vi den vackra och andaktsfulla Falani från I Speak Fula.

(Texten skrevs ursprungligen för tre år sedan)

Lost Love – Giant Giant Sand

mars 5, 2014

Howe Gelb har som bandnamnet antyder expanderat sin orkester lite, från gamla Giant Sand till nya Giant Giant Sand. Kanske var det för att han vid tidpunkten valde att slå på stora trumman med albumet Tuscon: A Country Rock Opera (2012), ett till synes episkt projekt bestående av hela nitton låtar, som han i den följande intervjun inte dristar sig till att kalla en ”proper-á”, utan snarare mer en pastisch. Totalt finns tre låtar från det här framträdandet på KEXP och alla håller samma patenterade och patinerade mjukt angenäma skevhet som Howe Gelb alltid tycks lyckas leverera med lätthet. Vackra Lost Love tjänar som ett exemplariskt prov på detta och understryker också låtarnas självständiga kvalité utan librettots helhet för handen. Tuscon: A Country Rock Opera kan mycket väl bli en trogen följeslagare ett bra tag framöver.

Putin will teach you how to love / Путин научит тебя любить Родину – Pussy Riot

februari 20, 2014

Ja vad ska man säga. Färglada kläder, skidmasker och dans framför os-ringarna är tydligen tillräckligt provocerande för att legitimera ett slags sedlighetsmedborgargarde, kosacker, att gå lös med batonger och piskor i ett öppet ogenerat våld som bara tycks få fortgå. Framför myndigheternas (och IOK:s) ögon. Det är bortom all rim och jävla reson. Putin är fullkomligt livrädd för Pussy Riots ändlösa mod, de som med livet som insats kämpar för sina medmänniskors grundläggande rättigheter. Kollektivet har gjort ordet punk för litet och betydelselöst, det här är förstås mycket större än så.

Frågan om sportens inblandning i den ”riktiga” världen är en annan. Säkert är i alla fall att den ”riktiga” världen klart genomsyrar de stora sportorganisationerna, bland annat i form av utbredd korruption och maktspel.

Best Night – The War On Drugs

februari 3, 2014

Best Night kan väl inte vara en bättre titel på detta svävande och drömska tillstånd som skapas. Det är både en kall mörk vinternatt och en ljus varm sommarkväll. Allt det ordlösa ryms i frontmannen Adam Granduciels magiska komposition som kommer från albumet Slave Ambient (2011). Här framförs den live i Seattle-radiokanalen KEXP, som följer den nya amerikanska och älskvärda radioseden att filma sina gästers framföranden. The War On Drugs formerades 2005 i Philadelphia av Granduciel och sin musikaliska själsfrände Kurt Vile och de släppte under fyra år en Ep och ett album innan den förstnämnde senare hoppade av för att satsa på solokarriär, vilket han gjorde med bravur. Slave Ambient rymmer ändå några gästspel från Vile och Granduciel har tidigare varit med i Viles band The Violators, så samarbetet fanns kvar i allra högsta grad. I mars kommer bandets tredje studioalbum Lost In The Dream. Härligt!