Dystopiska Night kommer från John Carpenters album Lost Themes (2015) som består av tidigare outgiven och oanvänd film- eller stämningsmusik.
Den amerikanske filmregissören John Carpenter intervjuades 2014 och kom in på vikten av att försöka möta sin meningsmotståndare på dennes villkor apropå USA:s stora andel abortmotståndare som han på skruvat skräckfilmsvis försökte skaka om med entimmesfilmen Pro-Life, som producerades för tv-bolaget Showtimes kritikerrosade rysarserie Masters of Horrors andra säsong 2006- 2007. Filmen visade trots en (kanske) förvirrande handling stöd för rätten till abort men försökte inte polarisera de två huvudpersonerna för tydligt, den av en demon våldtagna dottern som vill abortera monstret och abortmotståndaren till far som mot bättre vetande vill göra allt för att ”rädda” barnet. Carpenters tankar kring debatten i hemlandet innehåller intressanta iakttagelser som i mina ögon är applicerbart på flera tänkbara aktuella frågor vilket är vikten av det basala grundelementet i interaktionen mellan människor, att försöka förstå sin nästa innan man förkastar och börjar kritisera denna. Carpenter säger att oavsett vad man tycker i abortfrågan så måste man förstå att dess motståndare inte är monster (är de inte det? tänker jag i min enfald), intervjuaren tillika regissören Mick Garris fyller i ”de tror på vad DE tror”, och Carpenter fortsätter beskriva hur abortmotståndarna har sådan stark övertygelse att ingreppet i deras ögon anses vara likställt med mord och att om man som människa tror så är det en naturlig mänsklig reaktion att inte tillåta det ske och försöka motarbeta det. Där uppstår debattens stora problem anser Carpenter, att människans faktiska verklighet förbises, vad du går igenom i livet har betydelse och så länge båda läger i en konflikt inte ser varandras förutsättningar i denna verklighet så står bara två block och bankar huvudet mot varandra med sina respektive argument. På samma sätt tänker jag kring hur man kan bemöta en SD-anhängare, att försöka hitta en utgångspunkt där en konstruktiv diskussion kan tänkas få utrymme istället för att dömande skaka på huvudet i förakt, då sätter man sig direkt över sin meningsmotståndare och diskussionen är utsiktslös. Ett exempel skulle kunna vara själva känslan av rädsla, som i SD-väljarens fall ofta tycks grundas i att något odefinierbart ”svenskt” ska gå förlorat till följd av invandring och att man då mister någon slags identitet i denna föränderliga värld. Om vi tillsammans kunde erkänna rädslor för varandra och se dem som något alla människor på jorden vid olika tidpunkter i livet och platser i världen har kan kanske en bro byggas av det att mötas på. Kring något allmänmänskligt. Om man sedan tillsammans försökte definiera rädslorna och åskådliggöra dem så är chansen stor att man också kunde avdramatisera och till slut eliminera dem. Det är i alla fall en tänkbar ingång.
Jag ser här paralleller till de nu dagsaktuella frågorna om yttrandefriheten och hur den fungerar för de som innehar den och hur den kan tänkas betraktas utanför fortet EU. Om jag använder ett likartat resonemang som Carpenter i fråga om västerländska satirteckningar och försöker tänka att jag växt upp på västbanken eller i Syrien och tvingats se mina familjemedlemmar och vänner gå under i rasmassorna efter flygbombningar och tvingats fly för livet och hamna i ett överfullt flyktingläger utan rent vatten, mat eller värme. Hur hade min livsåskådning sett ut då, om jag förlorat allt? Hade jag desperat jagat ett hopp, ett ljus i mörkret och kanske tagit ett hårt tag i min gudstro? Inte så otroligt. I vår trygga sekulariserade landsända har vi helt enkelt råd att inte behöva tro längre, vi har råd att lägga tid och engagemang och oro på vilken färg kaklet i badrummet ska ha istället, det är en typ av vår ”moderna” tro och meningsskapande. Det var inte länge sedan svensken knäppte händerna och bad till gud om en bättre skörd men det är en svunnen tid kan man tänka om man inte vill förstå sin omvärld. Om vi med vår yttrandefrihet väljer att medvetet skymfa en trosföreställning som historiskt sett i väst aldrig varit ”vår egen” utan ”den andres” och som dessutom kanske är det enda någon har att hålla fast vid, vad är det vi gör mer än att rita en satirisk bild som medvetet kommer väcka hatiska reaktioner hos extremister och terrorister och i sin tur ge god fyr på fascismens eld? Skapas sprickor som spiller över från de mest polariserade parterna och som grundlägger ännu mer extremism på sikt? Tolerans är inte detsamma som ignorans och att stoppa huvudet i sanden, det kan också handla om något så fundamentalt som respekt för sin nästa.
Etiketter: John Carpenter, Lost Themes, Masters of Horror, Mick Garris, Night, Pro Life, Showtime
THENPLAYON 
Kommentera