”…hypnotiskt och minimalt…”
– Sonic Boom
Vacker musik av en grupp från England som jag framförallt stött på i samband med musikredaktioners referensbeskrivningar av andra artister och band, ”...med en tounch av Spacemen 3…”, ”…med tongångar a la…” osv. Låten These Blues kommer från en ej tidigare utgiven ep, DJ Tones, som i ett väldigt begränsat antal släpptes postumt 2008. Spacemen 3 är lite av doldisar, i alla fall för mig, men verkar ha haft stort inflytande på många gitarrdrivna av idag.
Psykadelierockarna Os Mutantes med hitten A Minha Menina (Min Flicka/Tjej) från den populära självbetitlade debuten från 1968. Låten skrevs av artisten Jorge Ben som utan att vara medlem i gruppen gjorde ett gästspel på sång och gitarr.
Systrarna Johanna och Klara Söderberg blir tillsammans First Aid Kit och nyligen rörde de Patti Smith till tårar på polarprisextravagansan med en självklar version av hennes sång Dancing Barefoot (som kontrast satt prins Daniel bredvid och såg så där totalt likgiltig ut, men det är hans problem).
Sent på natten, det är varmt och kvavt, takfläkten gör ingen nytta och lakanen ligger som blöta handdukar i sängen. Kan inte sova och det kliar i ögonen. Jag stiger upp och går mot det gula gatljuset från fönstret, tittar ner i gränden. Inget där, bara överfulla soptunnor och krossat glas. (more…)
Gustav Ejstes eller Dungen eller Gustav Ejstes i Dungen eller hur det nu ligger till spelade i slutet på förra året in singeln Öga Näsa Mun på Jack Whites skivbolag Third Man Records i Nashville och direktörn’ själv producerade.
Allt låter precis som Dungen men som så ofta känns det ändå lite annorlunda än tidigare. Musiken har definitivt rört sig åt något annat håll sedan sist men det är svårt att peka ut exakt vart på kartan de befinner sig nu. Som vanligt fogas även här olika musikaliska partier samman, melodierna sticker iväg för att sedan årerkomma och kanske slutligen också samverka. Trots att det ibland kan vara ganska snäva skiftningar mellan olika delar behålls dynamiken och riktningen. Det glider fram på ett svävande sätt och man undrar hur Dungens musik skulle låtit utan Reine Fiske, som på gitarr svarar eller kanske snarare fyller i Ejstes tvetydiga lyrik. Dialogen dem emellan är nog essensen i Dungens språk. Ett språk som har tagit dem ut i världen och bland annat tilltalat en av vår tids största rockikoner, trots att han säkert inte förstår mer svenska än Skit I Allt.
Dungen lyckas hålla vad de lovar.
Inget datum är satt för nästa album, förhoppningsvis kommer något snart. Det behövs. Särskilt på hösten.
Tack Claes för det lätt energiska introt och tack public service för att ni var på plats vid Sollidenscenen 1973. Och just det, TACK Frank Zappa & Mothers för det ni uträttade på Skansen denna kalla (sen?)sommarkväll. Gick ett annat band upp på scen efter den här inledande kvarten? Vilka stackare var de?
Ian Underwood slår an tonen på en basklarinett, George Duke broderar vidare efter eget huvud och avslutningsvis svävar Frank Zappa uti toner som först imploderar och sedan exploderar till en ren energi som gör att jag vill binda elavtalet. Who are you jiving with that cozmik debris?
THENPLAYON 