Posts Tagged ‘THENPLAYON’

Low Key – Tweedy

september 28, 2014

Jeff Tweedy formerar duon Tweedy tillsammans med sin son Spencer på slagverk och i tisdags kom debutalbumet Sukierae på egna bolaget dBpm Records. Har ni tid så kika och lyssna på när de spelar live på NPR Tiny Desk show, framförallt Low Key som i avskalad version låter precis så där självklar och tidlös som Tweedy den äldre kan göra i sina absolut finaste stunder.

Annonser

Rainbow – Robert Plant

augusti 24, 2014

Robert Plant sveper in med ett nytt album den nionde september, lullaby and… The Ceasless Roar.

Sour Smoke – Comets On Fire

april 29, 2014

Ett två, ett två, ett två.

Vårt gemensamma energibolag har en styrelse som hand i hand marscherar mot utvidgad brunkolsutvinning i Tyskland. Koldioxidutsläppen genererade av de planerade nya kraftverken kommer matcha Sveriges totala utsläpp de senaste 24 åren. Detta går i rakt motsatt riktning från folkets allmänna opinion. Praktiskt taget ingen förutom regeringen och förstås Vattenfallsledningen vill kortsiktigt gräva ner sig i ett kolskyfflande värdigt 1800-talet. Nuonaffären visar att ej förnyelsebar energi inte är något alternativ, bolaget skrevs ned med 30 miljarder kronor förra året, trots detta håller de infantila farbröderna kolbränningen som en lönsam framtidsbransch. Går det att vara så uppenbart inkompetent i sina bedömningar och ändå behålla jobbet? Uppenbarligen. I egenskap av skattebetalare är jag medägare och jag kan ge er ett hett tips: koldioxid tillhör inte framtiden (om vi vill se den det vill säga). Vår gemensamma globala klimatkatastrof som ni herrar i vårt Vattenfall så generöst bidrar till kommer aldrig heller bli lönsamt. I den enda termen vd Oystein Loseth förstår, nämligen den ekonomiska, går det ju svart på vitt mot avgrunden men regeringen går mot både opinion och de egna lågt satta klimatmålen för att ställa sig bakom dessa huvudlösa beslut. Visionslöshetens kanske största stund hittills i ”supervalåret”. Fuck off vattenfall.

Santa Cruzbandet Comets On Fires låt  Sour Smoke från albumet Avatar (2006).

Orpheus – David Sylvian

april 19, 2014

Det meditativa och svepande ordflödet i David Sylvians mästerverk Orpheus kommer från skivan Secrets of the Beehive (1987). Musik som är halvvägs ur gränslandet mellan dröm och verklighet en dimmig vårmorgon. Den osedvanligt långa tystnaden, eller kanske snarare pausen, som sänker sig i mitten blir i det ögonblick som tonerna återkommer ett mäktigt stumt crescendo som sänker ned oss i svalkande vatten. En House DJ:s våta dröm?

Bassekou Kouyate & Ngoni

mars 18, 2014

Det här är gitarrens morfar”, sa Bassekou Kouyate lite humoristiskt på Södra Teatern för några år sedan och syftade på sin ngoni. Historiskt och mer specifikt anses ngonin vara banjons anfader, ett av den amerikanska folkmusikens främsta stränginstrument och kännemärken. Bassekou Kouyate har det senaste årtiondet genom sin enorma talang och vision tagit instrumentet och presenterat det för världen, han har också höjt dess popularitet på hemmaplan i Mali.

En ngoni  kanske inte ser mycket ut för världen, en liten avlång låda i varierande storlek av trä eller kalebass med torkat getskinn spänt över som en trumma och greppbrädan kan nästan beskrivas som en ”greppinne” på ungefär fyra-fem decimeter. Själv har jag aldrig haft äran att hålla i en ngoni så exakta mått är därför osäkra och det finns även flera typer. I Bassekous band Ngoni Ba spelas sammanlagt fyra typer av ngonis med varierande storlekar, strängar och register. Exempelvis Bassekous egenhändigt utvecklade ngonibas som spleas av hans bror (?) Fousseyni Kouyate. Bandnamnet Ngoni Ba står betyder ”låg” ngoni, alltså den med ett lägre register. Greppbrädan på Kouyates ngoni kan vid första anblicken tyckas vara väldigt liten med begränsade möjligheter, men i hans händer fullkomligt exploderar instrumentet i melodier och rytmer som enkelt kan försätta åhöraren i trans. Fördämningarna rämnar och släpper  lös en ström som forsar fram trots att tonen hos ngonis ordentligt spända strängar egentligen är ganska torr. Speltekniskt och artistiskt har Bassekou Kouyate med ny fingerplocksteknik, strängbändning och effektpedaler blivit en oöverträffad innovatör  av ngonispelet, en tradition som gått  i arv inom hans familj.

Det satt långt inne att Bassekou Kouyate till slut valde musiken framför idrotten och fotbollen och han började praktisera ngoni. Modern var sångerska och fadern en ngonispelande griot. Grioten fungerar i delar av Västafrika som kulturbärare, musiker och historieberättare och utgör en stor del av Malis musikerelit. Bland de mest kända musciserande grioterna internationellt finner man den senegalesiske sångaren Youssou N’Dour, den malifödde gitarristen Djelimady Tounkara och inte minst den obestridde koramästaren Toumani Diabaté med hela sjuttioen generationer grioter bakom sig och som Bassekou samarbetat med vid flera tillfällen. Att vara griot är ett ärevördigt ämbete som muntligen gått i arv hundratals år bak i tiden, från generation till generation, så musikens närvaro i familjen Kouyate var alltså bergfast. Bassekou gick i sin faders fotspår och håller familjens fackla brinnande.

Innan albumdebuten Segu Blue (2007) och innan Bassekou Kouyate & Ngoni Ba gjorde succé så medvekade han på andra artisters inspelningar, exempelvis tillsammans med redan nämnda Diabaté men också med Malis kanske största stjärna, Ali Farka Toure, innan denne gick bort i skelettcancer 2006. På Toures sista och fantastiska soloalbum Savane  (2006) var Bassekou en av de sammanlagt tjugotre musiker som medverkande mest vid inspelningarna på hotellet Mandé i Malis huvudstad Bamako.

Sångerskan Amy Sacko är bandet Ngoni Bas vokala styrka, hon är även Bassekous fru vilket understryker familjebanden inom orkestern. Hennes kraft har skakat om mig rejält vid båda tillfällena jag sett dem, på ett mäktigt sätt som inte är riktigt lika påtagligt på albumen. Sackos röst framstår där som mer finstämd och lite mjukare. Det har hittills blivit tre studioalbum först efter Segu Blue följde I Speak Fula (2009) och förra våren kom Jama Ko. Här ovan hör vi den vackra och andaktsfulla Falani från I Speak Fula.

(Texten skrevs ursprungligen för tre år sedan)

Lost Love – Giant Giant Sand

mars 5, 2014

Howe Gelb har som bandnamnet antyder expanderat sin orkester lite, från gamla Giant Sand till nya Giant Giant Sand. Kanske var det för att han vid tidpunkten valde att slå på stora trumman med albumet Tuscon: A Country Rock Opera (2012), ett till synes episkt projekt bestående av hela nitton låtar, som han i den följande intervjun inte dristar sig till att kalla en ”proper-á”, utan snarare mer en pastisch. Totalt finns tre låtar från det här framträdandet på KEXP och alla håller samma patenterade och patinerade mjukt angenäma skevhet som Howe Gelb alltid tycks lyckas leverera med lätthet. Vackra Lost Love tjänar som ett exemplariskt prov på detta och understryker också låtarnas självständiga kvalité utan librettots helhet för handen. Tuscon: A Country Rock Opera kan mycket väl bli en trogen följeslagare ett bra tag framöver.

Putin will teach you how to love / Путин научит тебя любить Родину – Pussy Riot

februari 20, 2014

Ja vad ska man säga. Färglada kläder, skidmasker och dans framför os-ringarna är tydligen tillräckligt provocerande för att legitimera ett slags sedlighetsmedborgargarde, kosacker, att gå lös med batonger och piskor i ett öppet ogenerat våld som bara tycks få fortgå. Framför myndigheternas (och IOK:s) ögon. Det är bortom all rim och jävla reson. Putin är fullkomligt livrädd för Pussy Riots ändlösa mod, de som med livet som insats kämpar för sina medmänniskors grundläggande rättigheter. Kollektivet har gjort ordet punk för litet och betydelselöst, det här är förstås mycket större än så.

Frågan om sportens inblandning i den ”riktiga” världen är en annan. Säkert är i alla fall att den ”riktiga” världen klart genomsyrar de stora sportorganisationerna, bland annat i form av utbredd korruption och maktspel.

Best Night – The War On Drugs

februari 3, 2014

Best Night kan väl inte vara en bättre titel på detta svävande och drömska tillstånd som skapas. Det är både en kall mörk vinternatt och en ljus varm sommarkväll. Allt det ordlösa ryms i frontmannen Adam Granduciels magiska komposition som kommer från albumet Slave Ambient (2011). Här framförs den live i Seattle-radiokanalen KEXP, som följer den nya amerikanska och älskvärda radioseden att filma sina gästers framföranden. The War On Drugs formerades 2005 i Philadelphia av Granduciel och sin musikaliska själsfrände Kurt Vile och de släppte under fyra år en Ep och ett album innan den förstnämnde senare hoppade av för att satsa på solokarriär, vilket han gjorde med bravur. Slave Ambient rymmer ändå några gästspel från Vile och Granduciel har tidigare varit med i Viles band The Violators, så samarbetet fanns kvar i allra högsta grad. I mars kommer bandets tredje studioalbum Lost In The Dream. Härligt!

Never the Bride – Linda Thompson

januari 27, 2014

I oktober förra året kom Won’t Be Long Now, Linda Thompsons fjärde soloskiva sedan 1985. Hennes stora närvaro i berättandet är lika fängslande som alltid likaså den behagligt svala sentimentaliteten i hennes stjärnklara röst. En av de brittiska öarnas största röster.

Interpol – Our Love To Admire (2007)

november 2, 2013

Kritikerna lämnade Our Love To Admire med mestadels ljumna ordalag, jämfört med de föregående två högt ansedda albumen höll detta verk tydligen inte samma nivå. Senast vi hörde något från New York-bandet Interpol var när det självbetitlade fjärde kom 2010, ett album som gick mig helt förbi och som jag inte kan uttala mig om, säkert för att tidningarna tyckt att de då spelat ut sin roll och tappat intresset.

Our Love to Admire är snart sju år gammal med bibehållen känsla av ett tätt sammanhållet musikaliskt landskap, ett mäktigt Manhattanmetropolis jag aldrig sett med egna ögon. En ensam vandring genom smutsen, bruten rök från gatlocken och tankar som bara inte finner riktning. Frustration och sorgsenhet samsas med hopp och styrka. Det instrumentala genomförandet är magiskt på många håll, i de expansiva melodiska riffen mellan två torrt hållna gitarrer drivna av kraften från Sam Fogarinos trummor. Produktionen är direkt och tidlös med en känsla av fokus på bästa möjliga återgivning mer än något annat. Det är även första gången som klaviatur används vilket ger breddad harmoniska kvaliteter och ger symfonisk och andaktsfull intensitet på flera spår. Paul Banks sång är säregen, den har kraft men känns i sin svala framtoning tillsammans med texternas existentiella teman som något slags inre röst från det halvt medvetna.

Självklart ska man räkna in de väldigt starka subjektiva associationsband man får som lyssnare med särskilda musikstycken. Our Love To Admire är för mig sensommarnattens mörker på cyckel från jobbet där musiken ger en kraft i backarna. Kanske är alla andra redan ute på stan och kanske hinner man med på ett hörn, dricker ikapp och ragglar senare hemåt då det börjar ljusna med en nalkande tomhetskänsla i bröstet. Alltså både goda och onda associationer existerar, sidor denna skiva fortfarande speglar. Ett inte allt genomskimrande nostalgiskt sken utan snarare en ganska ärlig återgivning av både ljuva och beska minnen. Den starka singeln The Heinrich Maneuver är fortfarande hårresande magisk likaså de avslutande transartade trummorna i öppningen Pioneers To The Falls. Men avslutningsvis kanske ändå Who Do You Think ger mest energi, för mig är den en tvetydig hyllning till ensamheten, kanske handlar den inte om det överhuvudtaget men vem bryr sig, det är fritt för tolkning som livet i stort.