THENPLAYON

Kritikerna lämnade Our Love To Admire med mestadels ljumna ordalag, jämfört med de föregående två högt ansedda albumen höll detta verk tydligen inte samma nivå. Senast vi hörde något från New York-bandet Interpol var när det självbetitlade fjärde kom 2010, ett album som gick mig helt förbi och som jag inte kan uttala mig om, säkert för att tidningarna tyckt att de då spelat ut sin roll och tappat intresset.

Our Love to Admire är snart sju år gammal med bibehållen känsla av ett tätt sammanhållet musikaliskt landskap, ett mäktigt Manhattanmetropolis jag aldrig sett med egna ögon. En ensam vandring genom smutsen, bruten rök från gatlocken och tankar som bara inte finner riktning. Frustration och sorgsenhet samsas med hopp och styrka. Det instrumentala genomförandet är magiskt på många håll, i de expansiva melodiska riffen mellan två torrt hållna gitarrer drivna av kraften från Sam Fogarinos trummor. Produktionen är direkt och tidlös med en känsla av fokus på bästa möjliga återgivning mer än något annat. Det är även första gången som klaviatur används vilket ger breddad harmoniska kvaliteter och ger symfonisk och andaktsfull intensitet på flera spår. Paul Banks sång är säregen, den har kraft men känns i sin svala framtoning tillsammans med texternas existentiella teman som något slags inre röst från det halvt medvetna.

Självklart ska man räkna in de väldigt starka subjektiva associationsband man får som lyssnare med särskilda musikstycken. Our Love To Admire är för mig sensommarnattens mörker på cyckel från jobbet där musiken ger en kraft i backarna. Kanske är alla andra redan ute på stan och kanske hinner man med på ett hörn, dricker ikapp och ragglar senare hemåt då det börjar ljusna med en nalkande tomhetskänsla i bröstet. Alltså både goda och onda associationer existerar, sidor denna skiva fortfarande speglar. Ett inte allt genomskimrande nostalgiskt sken utan snarare en ganska ärlig återgivning av både ljuva och beska minnen. Den starka singeln The Heinrich Maneuver är fortfarande hårresande magisk likaså de avslutande transartade trummorna i öppningen Pioneers To The Falls. Men avslutningsvis kanske ändå Who Do You Think ger mest energi, för mig är den en tvetydig hyllning till ensamheten, kanske handlar den inte om det överhuvudtaget men vem bryr sig, det är fritt för tolkning som livet i stort.