Det bor en gammal gubbe nerför vägen. I skuggan av det stora trädet sitter han ofta på en bänk vid husväggen och spanar ut genom de svarta runda glasögonen. Ibland kör en bil förbi och lämnar ett dammoln efter sig, ibland korsar katten den torra gräsmattan och tar ett språng över det en gång vita staketet. Ibland promenerar jag eller någon annan från bygden förbi, men oftast händer nog alls ingenting framför hans veranda. Syrsorna spelar intensivt men utan att gubben hör dem. Alltid klädd i en gråvit skjorta och ett par beiga kostymbyxor i hängslen som hans långa ben nästintill verkar hopväxta med. Undrar om han bara har ett par?
Antingen armarna i kors eller med handflatorna vilandes på bänken i en framåtlutad position som för axlarna upp i vädret och huvudet neråt. Ofta sitter han med ryggen linjärt mot husväggen i en stolt hållning och bara stirrar framåt. Då jag passerar nickar jag bara åt honom och får en liten nick tillbaka som man nästan kan förnimma på det korta avståndet mellan oss. Vad jag vet har han ingen familj, men han har bott där minst i 40 år sägs det. Har aldrig själv hört han prata men jag kan bara föreställa mig att hans röst knarrar som en gammal ladugårdsdörr.
Såg han nere på stan en dag gåendes med ett paket under armen och när vi passerade varandra på trottoaren såg det ut som att ett leende trängt igenom hans fårade ansikte. En gnista fanns i hans ögon och det fick mig på gott humör. ‘Det är en ytterst märklig herre det där’ har mor sagt och det har jag aldrig betvivlat. Gubben var nog inte riktigt klok egentligen. Brevbäraren berättade en gång att gubben påstått sig ha landat här i bygden efter att han som barn svepts bort av en tornado från sitt riktiga hem. Troligtvis var det någon reservdel i paketet och den verkade vara efterlängtad. Han är fotograf och har sin ateljé inne i huset. Jag har aldrig vågat gå in där och kommer nog heller aldrig att göra det. Som barn hörde man av vännerna, som ofrivilligt tagits dit för fotografering, att han skrämt dem. Många jag känner har fotograferats där och berättat om hur han endast mumlande givit ohörbara instruktioner, hukat sig under kamerans mantel och rätt vad det var så hade bilden tagits. De flesta bilder jag sett verkar inte speciellt lyckade, inga leenden. Ändå är alla förvånansvärt nöjda med sina porträtt och återkommer till gubbens ateljé titt som tätt. Affärerna verkar alltså gå bra, trots att gubben knappt tar något betalt och ofta bara sitter där på sin bänk i skuggan av trädet.
Mike Meyers Disfarmer var en yrkesverksam fotograf och en eremit från landsbygden Heber Springs i Arkansas. En ytterst udda fågel i det agrara södern som växte upp med estetiska ambitioner i en enkel jordbrukarfamilj invandrad från Tyskland. Han hävdade att han på grund av en tornado blåst iväg från sin rätta plats på jorden till sin familj och han föraktade bondesamhället som omgärdade honom. Så till den grad att han efter sin mors död officiellt bytte efternamn till Disfarmer (ungefär: inte – bonde). Familjens namn, Meyers, stammade från tyska meier som betydde mjölkbonde, vilket förstås var ytterliggare problematiskt för honom. Kanske var det föraktet för bonden och ett försök att bryta sig från sina jordbrukarrötter som ursprungligen fick in Mike Disfarmer på fotografispåret.
Disfarmer var självlärd vad det gäller både hanteringen av kamera, ljussättning och framkallning, något som med största sannolikhet var en bidragande orsak till den originella tonen. I många av porträtten finns en nakenhet i objektets uppenbarelse vilket lämnar mycket åt åskådaren att tolka och fantisera om. Det är inga arrangerade bilder där leendet alltid skymmer personens riktiga ansikte utan snarare förekommer oftast motsatsen i form av väldigt sammanbitna ansiktsuttryck, ibland till och med förskrämda uttryck. De är råa men många är ändå fyllda med stor medkänsla. Kunderna blev på grund av den långa slutartiden instruerade att sitta stilla, väldigt länge. Därav, tror många analytiker, de många sammanbitna ansiktsuttrycken.
Bilderna kom på ett unikt sätt att skildra livet, tiden och tillvaron i en svunnen amerikansk landsbygd men också hur den krackelerade mellan två världskrig och ekonomisk depression. Bondsonen som över en natt byter sina hängslen mot militäruniform visar hur supermakten USA börjar ta form på det mest destruktiva sätt. Disfarmers egna minst sagt mystiska skimmer ger bilderna en fond som ytterligare skänker bilderna en magi. Han var en ogift enstöring och hade sin ateljé på main street. Disfarmers kufiska sätt blev ett samtalsämne på bygden och det blev en given höjdpunkt att låta sig fotograferas när man hade vägarna förbi stan. Det finns inte mycket att berätta om Disfarmers historia annat än genom berättelser av före detta kunders intryck av honom. Avskildheten gör att han för alltid kommer att förbli ett mysterium. En totalt unik konstnär som dedicerar sitt liv till sin konst (om han nu såg på sina foton som konst) utan förbehåll är något som fascinerar många. SVT visade nyligen en dokumentär om Disfarmer som visar hur han gick från helt okänd till att idag, 60 år efter hans död, anses vara en av de främsta porträttfotograferna i historien. Disfarmers postuma stora kommersiella och konstnärliga framgång började växa först när en samling av hans bilder tryckts och publicerats tidigt sjuttiotal då de av en ren slump hamnat i händerna på en nyinflyttad professionell fotograf. En klappjakt på Disfarmers bilder bröt ut runt 2004 och förmögna fotosamlare dammsög närområdet till ateljén i Heber Springs och dess invånare på alla bilder de hade och kom att trissa upp bildernas marknadsvärde avsevärt. Idag ligger ett originalfotografi i 20.000-dollarsklassen.
Mike Disfarmers konstnärsgärning och kanske till lika stor del mystiska person har inspirerat många utöver fotografisfären. En dockteaterföreställning med Disfarmer som inspiration hade premiär 2009 och verkar riktigt häftig i sin drömska framtoning. Den säregne gitarristen/kompositören Bill Frisell släppte förra året albumet DISFARMER i en genrefri musikalisk tolkning av bilderna och fotografen. Albumets spår är likt bilderna sparsmakade och fria från bombastika utspel. De lunkar på anspråkslöst likt den gamla gubben nerför landsvägen.
Mike Disfarmer (1884-1959)
(OBS! Bilden högst upp är inte tagen av Disfarmer)
THENPLAYON 
