”Vi ska nog inte ses på ett tag” säger jag och tittar trött in i ögonen på en gammal följeslagare och bundsförvant, som i ett nytt ljus plötsligt sett skröplig och kraftlös ut. Hur blev det så? Kanske har vi växt ifrån varandra eller så är bara en paus precis det som behövs för att få tillbaka en gnista. Inget låter som det en gång gjorde. Jag förförs inte längre bort till de svåråtkomliga och vackra platser som förut var så lättillgängliga då fingret träffade play och musiken tog vid.
Ibland sker ett uppbrott helt enkelt när uppmärksamheten riktas bort mot annat, för stunden mer spännande och medryckande. Gnistan tänds trots allt igen, ofta vid det oväntade mötet. Då man förbehållslöst råkar springa in i den gamle vännen på gatan. Musiken kan också till exempel dyka upp med ny lyster i en omvälvande filmsekvens eller plötsligt med gammalt gott självförtroende invadera en festlig sammankomst i ett vardagsrum. Kärleken spirar på nytt och allt gammalt groll är glömt. Helt plötsligt är den ”gamla” musiken i fas med vår nuvarande person och på samma våglängd kan kontakten återupptas. Vi plockar upp skivan ur backen igen eller söker upp den någonstans på nätet. Musikens relationskretslopp är nu slutet och proceduren börjas om. ”Alltså, det här är ju riktigt bra ändå!” tänker man och undrar sen varför pausen blev så lång.
Vid niotiden stannade vi för att ta rast och sträcka på oss. Sedan ville bilen inte starta. Motorn hostade hårt någon minut och tystnade i en tung utandning. Bärgningsbilen skulle inte vara här förrän minst ett par timmar, så det var bara till att börja slå ihjäl tid här ute. Redan vid tio presenterade sig solen som en fräsande äggula och inunder den mörkblå himmelen var luften en enda komprimerad hetta som tryckte mot ansiktet. Att sitta i bilen gick bara inte, syntetlädret började brännas. Jag gick ut, sparkade trött till en rostig burk som studsade iväg med bra fart och såg mig omkring. På andra sidan vägen stod ett träd. Vi gick tillsammans över den osande asfalten och tog skydd i dess skugga. De stora bladen var fortfarande gröna, ett faktum som övergick mitt förstånd men jag uppskattade förstås skyddet det gav oss när vi vilade ryggarna mot stammen. Någonstans här under måste det alltså finnas vatten tänkte jag, trots att det aldrig regnar här. Porlande kalla undervattensfloder som i mörkret erbjuder dessa törstiga träd konstgjord andning. Buskarnas rötter nådde däremot aldrig så långt, de vittrade i den ändlösa sommaren. Gräset var matt gult och hade på vissa ställen helt gett upp i de grå dammiga jordplättarna. Det surrade en fluga kring öronen och landade då och då på min svettiga underarm som började klia. Slog ett slappt slag men flugan hann förstås flyga iväg men var snart på besök igen. Värmen var nu så häftigt påtaglig att en frisk vind blev olidligt saknad och jag tog tillflykt i fantasins iskalla vatten. Vågorna, regnet, floderna. ”Skicka hit vattnet nu!”. En flaska kvar. Två rejäla klunkar av ren lycka, tre timmar till av väntan…
Musik kan väldigt ofta svalka som kallt vatten. Kanske inte från en bokstavlig hetta men definitivt från tryckande tankar, stress eller bara tystnad. Allt mellan stenhård granitblocksmusik eller fjäderlätt vingslagsmusik (för somliga kanske just granitblocket känns lätt som en fjäder och vise versa) kan skänka oss en oas i öknen. Svalka kanske bara är ett av orden för att beskriva den där känslan av att ryckas med av musik.
Kan musik skapad i värme vara så påverkad av den att den medvetet eller omedvetet vill svalka? Nedvevad slät amerikansk västkustpop? Mycket av den västafrikanska folk- och blues musik som jag lyssnat på har många gånger något svalkande över sig. Lätt och luftigt som en svalkande bris. Tänker på det brännheta Mali och Ali Farka Toures gitarrspel och röst, även hans son Vieux Farka Toure som ärvde faderns gitarr men ett annat uttryck. På AfroCubism, 2010 års bästa album enligt P2:s Lennart Wretlind och Klingan, skänker några av Malis och Cubas främsta musiker en motsatt väldigt värmande svalka här i köldens Sverige. Toumani Diabatés spel på sin kora är på skivan och i sig alltid en aldrig sinande flod. Fantastiskt. Ja, svalka är som ni märker en både flummig och godtycklig benämning för någon slags känsla, men den är ändå befogad. Beach Boys stämmor dyker upp någonstans.
Har du en någon låt som ger eller har givit dig lite svalka nyligen?
AfroCubism och Jarabi från 2010. Fode Lassana Diabaté spelar de vackra och drivande klangerna som svävar i låten och de kommer från instrumentet balafon från instrumentfamiljen idiofon, samma familj som t.ex xylofonen. Djelimady Tounkara och Eliades Ochoa spelar gitarr, ett stränginstrument eller också kallat kordofon. Kasse Mady Diabaté står för sången.
Ali Farka Toure och Toumani Diabaté spelar den svalkande instrumentallåten Kala Djula tillsammans med kubanske basisten Orlando ‘Cachaíto’ Lopez 2005, som ni möjligtvis känner igen från musikdokumentären Buena Vista Social Club (1999). Det brittiska världsmusikbolaget World Circuit ligger bakom de båda albumen ovan och producerades av dess grundare Nick Gold och klippet är från inspelningen av den prisbelönade Ali & Toumani (2010), utgiven postumt efter Ali Farkas bortgång 2006 och Cachaíto Lopez 2009.
Exakt när balkonger började skjuta ut från husväggarna låter jag vara osagt. De är i alla fall fascinerande, där de sticker ut och trotsar tyngdlagen. Arkitektoniskt och byggnadstekniskt genialisk med en oerhörd kreativitet i sin utformning och syfte. Balkongen kan skänka luft och en närhet till någon slags natur även i de mest betongtyngda kvarter. Avsaknad av en egen balkong åskådliggör dess briljans med en extra tydlighet. Ett korsdrag i jakt på ren luft är en klen tröst i jämförelse med att helt kunna sitta ute i det fria utan att lämna hemmet.
Men, för att balkongen ska kunna existera och inte kännas ogästvänlig eller rent av farlig behövs ett stabilt räcke som ramar in oss, bringar säkerhet från alla eventuella fall.
Fantiserar man på en högt belägen balkong om att räcket plötsligt försvinner så ryser det till och händerna börjar svettas. En stark känsla mobiliseras, inte en helt oangenäm sådan utan en intensiv känsla av liv i kontrast till den närvarande döden. Räcket separerar oss från den där känslan på gott och på ont. Balkongen är kreativitetens briljans i dess renaste form och räcket blir det nödvändiga skyddsnät som hämmar de starka känslorna.
Artister försöker sig därför upp på räcket i djärva balansakter, snavar till med sina hala boots utan att falla. De fortsätter till åskådarnas skräckblandade förtjusning och förvirrade tillrop. Lindansaren nöjer sig inte med balkongens säkerhet utan balanserar frivilligt uppe på räcket. Somliga snavar till igen, klättrar därefter ner och blir till freds med att enbart luta armbågarna på räcket. Åskådarna håller andan. Ibland kan även de oinvigda förbipasserande på gatan börja speja uppåt på balkongens dansande dåre. Folksamlingar bildas. Rykten sprids och förvrids. Legender tar form varav några få cementeras in i evigheten till följd av deras till synes dumdristiga mod. Vissa tappar balansen träffar marken och försvinner antingen i tystnad eller överlever till massans jubel. Risktagaren på räcket kan både betraktas som clown eller geni men också bara fnysas åt. Tidens tand kan i slutändan sluka dem obarmhärtigt eller också slipa dem till vassa dolkar som långt senare kan hugga i bröstet.
I kölvattnet av Iggy and The Stooges album Raw Power (1973) visar Iggy Pop rent visuellt hur en balansakt kan se ut. Musik som gnisslar och skär, väcker en likt ett balkongräcke som slår i marken.
A Non-smoking-generation ryser över Håkan Hellströms video till nya singeln River en Vacker Dröm, där det alltså röks. I morgonsoffan sitter radions Kjell Eriksson och säger att ”Håkan ska skämmas” och avslutar med ”han kan ta sin inrökta sjömanskostym och….”. Han tog rökningen, i videon, personligt eftersom hans far på grund av den dog i lungcancer. En diskussion uppstår sinsemellan soffgästerna i nöjespanelen om förebilders eventuella ansvar gentemot fansen, vilka signaler man ger osv. En offentlig person har ett ansvar att ”uppföra sig” menar Kjell och de övriga, bl.a. Jessica Gedin, tycker att politisk korrekthet och moralism inte blandas väl med konstnärskap eller artister. Ett faktum som är helt sann på alla plan. Fascistiska censurkampanjer såsom USAs parental-guidencevarningar eller exempelvis att Amerikanska affischtillverkare retuscherade bort Paul McCartneys cigg på omslaget till Abbey Road är inget att förespråka överhuvudtaget. Det är ju inte där man börjar i jakten på ungdomarnas välmående. Om man inte svär eller röker så kommer man automatiskt leva ett totalt problemfritt liv och komma till himlen, eller?
Däremot kan jag tycka att det i videon finns ett fokus på cigaretten som andas lite rossligt och känns konstlad. Hey titta jag röker!
Själva låten svänger annars runt på vanligt Håkan Hellströmvis och det ska bli kul att höra mer.
Idag är det den första dagen på 2010 års upplaga av månaden oktober. Säpo höjer terrorhotet till en trea på en femgraders terrorskala! Det är alltså bara att stanna hemma och vänta ut stormen. ”Har vi anledning att vara rädda?” frågar man på rapport. Nyhetsredaktionerna fick en kanonstart på månaden och helgen. På grund av denna skrattretande skrämselpropaganda föll landet Tuvalus nationaldag helt i glömska. Ett land tillhörande regionen Polynesien i sydvästra Stilla Havet bestående av nio öområden, cirka 1.000 km norr om Fiji, med en befolkningsmängd räknad till cirka 12.000 personer. Alltså nästan tillräckligt många att fylla globen en konsertkväll men likväl en fullvärdig nation. Grattis Tuvalu! Kul att ni finns.
Musikaliskt ackompanjemang till denna dag skulle kunna vara musik skapad av urkraften Hansson & Karlsson som i slutet av september återkom i vårt medvetande med ”ny” musik från slutet av sextiotalet. I alla fall ej tidigare utgiven musik. Musik man inte visste existerade och inte visste att man behövde förrän den från ingenstans uppenbarade sig. För en beundrare av den i år bortgångne mästaren Bo Hanssons melodiska idérikedom och Jan Carlssons fantastiska nyansrika trumspel så är denna utgåva, av både outgivet studiomaterial och även liveframträdanden, en otroligt glädjande hälsning från Hansson och Karlssons universum. Tack för vykortet och födelsedagspresenten!
”Det som Bosse och jag tycker är så djävla roligt med improviserad musik, det är att när vi hamnar på ett ställe där vi aldrig har varit förut, så kutar vi inte förbi, utan vi vad var det – höhöhö – sen börjar vi kolla där och greja, så vi kan släppa hela biten och hoppa ner i diket som man säger och bara rota där. Och ser oss omkring och sedan kanske vi tycker attdet här ledde ingen vart, det var kul och så upp på motorvägen igen.”
– Janne Loffe Carlsson beskriver Hansson & Karlssons musik.
Återigen så har den kreativa ådran täppts till lite granna efter att ha bläddrat igenom den hjärtinfarktsframkallande Nöjesguiden. Det är bara att dra ut och springa. Dumt nog glömmer man efter en tid bort varför man inte läser den tidningen och börjar bläddra igen. Temat var kritik och hur kritiken i dagens journalistik har urholkats, tappat substans osv osv. Däribland självklart musikjournalistiken. Kritiken som eftersöks tycktes framförallt vara den negativa, eller uteslutande så. Ett vanligt förekommande fenomen på Nöjesguiden. En negativ och destruktiv journalistik badandes i Bud-Light på b-hippa smygläsningsträffar. Det kan hursomhelst säkert stämma att musikkritiken blivit lite lam och jag spinner vidare lite. Ofta kan det kännas som musikkritikerna i dagstidningarna oftast följer ett formulär 1 A, en likriktande mall, och att det sällan finns en riktig kärna bakom lagren av metaforer. Inget fel på metaforer men det märks när de trampar vatten och saknar substans, saknar anknytning till vad skribenten faktiskt tycker och är ändamålslös. De är normalt sätt ovärderliga när man ersätter toner med ord.
Jag förstår delvis nöjesguidens skribent i den mån att det sällan finns någon som bryter mönstret, ställer sig upp och säger att The Radio Depts. senaste kanske inte var så där himla bra (Jag tog bara det ur luften som ett exempel, har inte lyssnat på Radio Depts. senaste). Sen DN införde sitt numrerade betygssystem så har det haglat fyror (näst bästa betyget) till höger och vänster. Är det alltid befogat eller är det under påverkan av en allmänt existerande och förlamande ståndpunkt? Vad satte DN för betyg på den här skivan eller vad skrev SVD om den konserten? Ibland eller till och med ofta känns det som att den typen av frågor har uppstått på redaktionerna. Självklart bör man vara införstådd med att texter ska in en viss tid och att mallar är nödvändiga för ett snabbare arbete men ändå. Ibland låter de unisona hyllningskörerna falska. Det största typexemplet är Nöjesguiden själva, de följer Nöjesguidens formulär av ängsligt sneglande på övriga tidningars åsikter för att i sin tur kunna fnysa åt dem och hävda sin särart som de sanna sanningssägarna. De riktiga kritikerna. Ur den musikkritiker-kritiska synpunkten om kritikers fisljumna likriktning, vattentrampande försök till avslappnad personlig journalistik, så blir det rent av upprörande när en kritiker i Nöjesguiden skriver i en recension av Levon Helms skiva Electric Dirt (2009) att: ”Jag vet att även ni ägnat åtskilliga kvällar åt att diskutera vem som hade The Bands bästa röst, och jag vet att även ni ibland frestats att kröna såväl Robbie Robertson som Rick Danko”. För ett fan av The Band är det en fullkomligt befängd och skrattretande kommentar som saknar all form av personlig autenticitet, trots att det uppenbarligen var målet här. På de sju studioalbumen som originaluppsättningen av The Band hann ge ut så sjöng Gitarristen Robbie Robertson på en låt. Den som sjöng på flest låtar var den ej nämnde och den ofta glömde legenden Richard Manuel, som av de övriga i bandet ansåg var deras lead-singer. Det behövs egentligen inte sägas mer. Jo förresten, självklart är Rick Danko och Levon Helms röster helt underbara.
Jag är inte den första som känner irritation, eller (för mig) kanske snarare hopplöshet, över ovan nämnd tidning och jag vet att det oftast lätt går att skaka av sig den men det gick inte idag. Glad Fredag och trevlig helg ändå!
Musiken kan vara ett instrument för tidsresor. Det är nog ett ganska accepterat ställningstagande om man tittar närmare på det. Då låtar, som man inte hört på länge men som man verkligen har uppskattat, plötsligt och oväntat dyker upp så kan man sköljas över av minnen från förr starkt förknippade till dem. Det är oftast vid dessa oväntade och helt anspråkslösa tillfällen som effekten blir som störst. Det hela handlar om situationen. Slår man på den gamla låten på stereon hemma så kanske effekten snarare blir den motsatta, att låten mest framstår som något gammalt och frånkopplat. ‘The element of surprise’ är väldigt viktig! Inte sällan delar man den gamla låten med en andra part som har en liknande relation till den och hörs den igen tillsammans så händer det att man tittar på varandra och säger: kommer du ihåg när..?
Musiken kan ha samma instinktiva effekt på minnet som luktsinnet, ni vet själva när ni går in i en butik och genom lukten helt plötsligt påminns om en leksaksaffär för 20 år sedan . På en bråkdel av en sekund är man på en helt annan, oväntad, bortglömd plats i minnet. En viktig sak att poängtera är att alla minnen som frammanas inte behöver vara glada, men det tenderar oftast vara så att vi hellre gärna minns det positiva, eller att det gamla rostiga förgångna förgylls av minnets omisskännliga nostalgiskimmer.
Det finns dock tonsättare och musiker som medvetet är på jakt efter det fasansfulla i människans natur. Som vill väcka obehagliga minnen till liv. Många använder musiken för att teleportera lyssnaren till platser som inte är trivsamma, bortom vardagliga teman som hjärtesorg och tristess. De vill skaka om oss med bestialiska mord och människans grymhet. Teman som inte är så upplyftande men som ändå kan vara lika omvälvande och vackra som annan musik eller till och med mer så. Det är helt upp till den enskilde lyssnaren att göra den bedömningen. Kontentan är i alla fall att vissa musiker och musikstycken med ett väldigt raffinerat handlag verkligen lyckas med denna musikaliska teleportering till det mörka.
Nu hävdar inte jag att man på något verklighetstroget sätt skulle kunna visualisera ondskan, förödelsen och den obeskrivliga sorg som fanns (finns) efter bomben i Hiroshima om man inte upplevt den själv, men genom den avantgardistiske polske tonsättaren Krzysztof Pendereckis populära Threnody To The Victims of Hiroshima (1960) målas något upp som kanske kan ge en vindpust av det obehaget. Varför vill man uppleva det då? Styrkan i den här typen av ‘mardrömsmusik’ ligger nog mycket i att konfrontera våra minnen och åskådliggöra våra rädslor, i en strävan att övervinna dem. Det gör den relevant. Dessutom så har skräcken (ofta med en motvilja) alltid lockat. Spöksagor, skräckfilmer och nyheterna.
I Nick Caves och Mick Harveys låt The Mercy Seat (Från albumet Tender Pray, 1988) skildras en mans sista smörjelse, från den elektriska stolen till guds tron i himmelen, genom en nattsvart text. Orden känns som de hittats ristade med en smutsig kolstump på en vägg i cellen, av en dödsföraktande hand. Låten gör sig dock bäst i Johnny Cashs avskalade version där just texten sitter i främsta rummet och den sparsmakade men effektiva instrumenteringen ångar på det oundvikliga, som Cash förstärker genom att verkligen förkroppsliga huvudpersonen som en karaktär av kött och blod. Det är en historia som väcker avsmak och en låt som låser in en i samma fängelse som berättaren, men där man lyckligtvis alltid får uppskov och släpps fri efter 4 minuter och 35 sekunder. Det kanske är den frihetskänslan som är den främsta behållningen..
Man tar på sig gamla mantlar från forna tider, plockar ner dem från väggen där de hängt som prydnad och dammar av dem. På somliga sitter manteln illa, den ser ut som någon typ av maskeradutstyrsel, på andra klär den som skräddarsydd och påminner om kungar och drottningar hämtade ur de forna högkulturerna. Manteln gör dem till en del av det förgångna men samtidigt en del av samtiden. Det svåra är som sagt att kunna bära upp den och få den att glänsa i sin omgivning. Den svenske musikern The Tallest Man On Earth har fått starkt genomslag i musikmedier på senaste tiden och den stora dylaneska manteln går inte att förbigå, med det inte sagt att den inte passar.
Ord och toner hörs åter som om tiden stått stilla, men de klingar annorlunda i det nya bruset och kan ibland verka vara helt nya. Åhöraren kan glömma vad som tidigare varit och bli insvept i ett töcken av att uppleva något helt unikt. En känsla som uppkom för några år sedan när jag bekantade mig med den mystiska M. Ward, idag ett av den alternativa popens största namn, men som sedan bleknade i takt med att referenserna från förr och konturerna blev för tydliga. ‘Gammalt blandat med nytt’ är idag (den 20 april 2010) ett begrepp svårt att få klarhet i om man verkligen försöker definiera vad nytt står för. Det nya är knappast nytt, om ordets rätta bemärkelse är: aldrig tidigare hört, utan är snarare en modifiering av något. Modifieringen ligger i att stöpa om något gammalt och placera i en ny förpackning, vilket nog är det som sker snarare än att något helt nytt uppstår. Man ska dock inte förneka att det en gång fanns en tid då något helt nytt började existera, men var och när eller hur vet nog ingen. Allt baseras på ens erfarenheter, något jag nämnt tidigare, och visst fanns det ett tillfälle i livet då för första gången hörde Beatles och alltså upplevde det som nytt. Erfarenheten eller den bristande erfarenheten går inte att kringgå i frågan om det nya, den avgör om det vi upplever är nytt eller ej.
Finns det essentiella i musiken så är den varken gammal eller ny, utan tidlös och fri från statiska konventioner. Kärnan i musiken är det som slår an något i oss lyssnare, något som berör, för oss till något. Det är i dessa stunder vi glömmer allt bagage och lämnar det kvar på flygplatsen.
Rolling Stones svepte vördnadsfullt på sig manteln (måste försöka sy ihop denna text) från den svarta musikaliska högkulturen i väst och beskrev den på sitt egna modifierade sätt. Brown Sugar (1971), beskriver den brittiska imperialismens grymhet i den amerikanska södern och Stones bedriver historieberättandet utifrån , med hjälp av det som grymheten en gång födde. Kärnan?
THENPLAYON 
