För de flesta som passerade var han känd som The Viking of 6th Avenue…
Vid 16 års ålder förlorade Louis Thomas Hardin synen i en olycka men trots mörkret kom han att välja outforskade vägar och bli en unik kompositör och konstpersonlighet. Med hjälp av några musikteoretiska böcker i blindskrift, gehörets talang och en stor vilja lade han grunden för sin självlärda väg mot ett eget musikaliskt uttryck. Slagverk var hans huvudinstrument och han influerades i ung ålder bland annat av den nordamerikanska ursprungsbefolkningens musiktraditioner samtidigt som han senare skulle möta och influeras av både konstmusikens storheter liksom de beryktade jazzpionjärerna. Från Arapaho-indianerna till Leonard Bernstein till Charlie Parker och tillbaka igen. Från den lilla staden Marysville i Kansas till världsmetropolen New York.
Pseudonymen Moondog tog Hardin för att hedra en hund ”som mer än någon annan ylade efter månen” och namnet prydde omslaget på de egna diktsamlingar som han sålde på gatan. Till försäljning fanns också hans texter i musikfilosofi. Klädd i egenhändigt sydda dräkter och hattar, som tydligen var inspirerade av asaguden Tor, väckte Moondog säkerligen stor förundran hos New Yorks välordnade invånare som ilade runt den sjätte avenyn på Manhattan. Moondog förblev i staden från slutet av 40-talet till 1974. Det året bjöds han in för två konserter i Frankfurt men hamnade senare i Münster och förblev kvar i Tyskland fram till sin bortgång 1999, 83 år gammal. Moondog återvände temporärt till USA 1989 för att dirigera Brooklyns Filharmoniska Kammarorkester, inbjuden av beundraren Philip Glass som gärna ville ge exilamerikanen sin rättmätiga uppmärksamhet.
Moondog stannade ofta och spelade på sina egenhändigt byggda och uppfunna instrument vid gathörnet till 53 :gatan (har du varit där månne?) och förutom försäljningen var gatumusicerande hans främsta inkomstkälla. Moondogs kompositioner nådde som ni förstått också bortom gatan, bland annat tack vare dirigenten i New Yorks Filharmoniker som framförde flera stycken och möjliggjorde flera inspelningar på 50-talet. Sedan blev det tyvärr åter tyst på skivfronten och Moondog fortsatte med sitt fram tills att Columbia Records erbjöd honom inspelningsmöjligheter 1969, där bland annat hyllningen till Charlie Parker, Birds Lament (nedan), spelades in.
Moondog hämtade stor inspiration från gatans ljudvärld och puls, även direkta ljud från staden inkorporerades i musiken. Gatumusik lika fylld med intryck som storstan men som ofta komprimerades genom en flaskhals av minimalism. Populärmusik med enklare men fortfarande lika vackra melodier stöpt i häftig harmonik (Do Your Thing, nedan). Jag återkommer ofta med ordet lekfullhet, men den är applicerbar även på den gode Moondog, som enkelt verkar ströva fritt mellan de musikaliska uttrycken. Musiken i kombination med hans förunderliga karaktär bildade ett till synes livslångt performanceverk som fortfarande väcker nyfikenhet och som högst troligt kommer att göra så långt in i framtiden.
Jeff Bridges svarade Henry Rollins på frågan om det existerade någon drömroll där ute, varpå Bridges efter en längre betänketid glatt brast ut: ”Moondog!”. Detta var några år innan han förtjänstfullt spelade musiker i den annars mediokra Crazy Heart. Hoppas Bridges någon gång får spela drömrollen, en av västerländsk musikhistorias mest udda existenser.
På gatan med sin uppfinning från 40-talet, slagverket Trimba.
Bird’s Lament (följ med länken och var inte rädd).
Do Your Thing från H’art Songs 1978.
THENPLAYON 