Promenaden från tvärbanan över den vindpinade bron gör att öronen blir röda och näsan rinner, i mörkret passerar man några jordfyllda betongfundament där träden sakta drunknar i ett bad av vittrande cigarettfimpar. Stenplattor och ännu mer betong. Lång kö, visitation och en krånglande biljettapparat a lá Stockholms lokaltrafik. Kontrollanter i röda jackor och volontärer som betalas med popcorn och läsk. Långa gångar, grå heltäckningsmattor och lättöl i godiståndet. Plastglas. Efter besöket på någon av de nedkissade toaletterna tvättar man händerna utan tvål och värmen i fingrarna börjar sakta återvända, man tar av sig jackan. Sittplats på bortre övre läktare, vandringen fortsätter, inte ens en kikare kan vara till hjälp där och man sneglar upp på storbildskärmen för att se bättre. En bit in på konserten upptäcker man att blicken enbart är fäst i taket och man vänder återigen blicken nyktert mot de små tennsoldaterna på scen istället. Ljudet slungas runt i den gigantiska lokalen som en pankakssmet och elgittaren distar stundtals isande i märgen. Man håller för öronen och kontemplerar kring biljettpriset. Man ser sig om och iakttar alla intillsittande som också betalat niohundra. Konserten är slut, extranummer kommer förstås men halva arenan reser sig raskt för att slippa trängas i korridorerna och snabbt hämta bilen innan böter, så heter det. Plikten är för deras del fullgjord, årets stora konsert är nu avklarad utan missöden, inga extranummer ska få förstöra det, får se bara vad det blir nästa år. Kvar på golvet ligger popcorn och en stor ljummen läsk.
-
Prenumerera
Prenumererad
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
THENPLAYON 