Under den beryktade USA-turnén (kallad Stones Touring Party eller Cocaine -and- Tequila Sunrise Tour) i anslutning till albumet Exile On Main Street var Rolling Stones på sin absoluta topp 1972, alla kategorier. Turnén filmades som en cinéma-vérité där slutresultatet blev den av bandet bannlysta dokumentären Cocksucker Blues, en film som skildrade det mesta utom just framträdandena. I Texas filmades trots allt några av konserterna vilket genererade konsertfilmen Ladies & Gentlemen: The Rolling Stones med amerikansk biopremiär -74.
Så nu vill jag bara upplysa om att man fortfarande kan se denna fantastiska konsertfilm i sin helhet på svtplay fram till den första februari. Underbara låtar framförda på det bästa av sätt och numera även med restaurerat ljud. Har ni ett par okej hörlurar ta i så fall på dem, ta chansen och offra en timme om ni har en minsta Stonesgnista i er. Det är värt det!
Man tar på sig gamla mantlar från forna tider, plockar ner dem från väggen där de hängt som prydnad och dammar av dem. På somliga sitter manteln illa, den ser ut som någon typ av maskeradutstyrsel, på andra klär den som skräddarsydd och påminner om kungar och drottningar hämtade ur de forna högkulturerna. Manteln gör dem till en del av det förgångna men samtidigt en del av samtiden. Det svåra är som sagt att kunna bära upp den och få den att glänsa i sin omgivning. Den svenske musikern The Tallest Man On Earth har fått starkt genomslag i musikmedier på senaste tiden och den stora dylaneska manteln går inte att förbigå, med det inte sagt att den inte passar.
Ord och toner hörs åter som om tiden stått stilla, men de klingar annorlunda i det nya bruset och kan ibland verka vara helt nya. Åhöraren kan glömma vad som tidigare varit och bli insvept i ett töcken av att uppleva något helt unikt. En känsla som uppkom för några år sedan när jag bekantade mig med den mystiska M. Ward, idag ett av den alternativa popens största namn, men som sedan bleknade i takt med att referenserna från förr och konturerna blev för tydliga. ‘Gammalt blandat med nytt’ är idag (den 20 april 2010) ett begrepp svårt att få klarhet i om man verkligen försöker definiera vad nytt står för. Det nya är knappast nytt, om ordets rätta bemärkelse är: aldrig tidigare hört, utan är snarare en modifiering av något. Modifieringen ligger i att stöpa om något gammalt och placera i en ny förpackning, vilket nog är det som sker snarare än att något helt nytt uppstår. Man ska dock inte förneka att det en gång fanns en tid då något helt nytt började existera, men var och när eller hur vet nog ingen. Allt baseras på ens erfarenheter, något jag nämnt tidigare, och visst fanns det ett tillfälle i livet då för första gången hörde Beatles och alltså upplevde det som nytt. Erfarenheten eller den bristande erfarenheten går inte att kringgå i frågan om det nya, den avgör om det vi upplever är nytt eller ej.
Finns det essentiella i musiken så är den varken gammal eller ny, utan tidlös och fri från statiska konventioner. Kärnan i musiken är det som slår an något i oss lyssnare, något som berör, för oss till något. Det är i dessa stunder vi glömmer allt bagage och lämnar det kvar på flygplatsen.
Rolling Stones svepte vördnadsfullt på sig manteln (måste försöka sy ihop denna text) från den svarta musikaliska högkulturen i väst och beskrev den på sitt egna modifierade sätt. Brown Sugar (1971), beskriver den brittiska imperialismens grymhet i den amerikanska södern och Stones bedriver historieberättandet utifrån , med hjälp av det som grymheten en gång födde. Kärnan?
THENPLAYON 