THENPLAYON

Nu är alltså stunden kommen. Imorgon startar en ny utställning med allkonstnären Jan Lööf på Göteborgs Konstmuseum, där bland annat modeller från dockfilmsserien Skrotnisse och hans vänner kommer att ställas ut. Bara tanken på att med egna ögon få se scenerier och dockor från serien är lite svindlande. Jag har från och till letat runt på nätet i jakt efter bilder som kan ge förståelse för proportionerna och inspelningstekniken, utan resultat. Otroligt nog finns ingenting att hämta från den uppenbarligen tidskrävande inspelningsprocessen från 1978 fram till tv-premiären 1985, annat än en bild där Jan Lööf poserar med några av karaktärernas dockhuvuden. Dockorna fanns i åtminstone två uppsättningar, varom den ena var i mindre marionettformat och den andra i naturlig storlek som möjliggjorde den häftiga effekten att dockorna fick riktiga och levande händer. Skurken Ture Björkmans mor kunde exempelvis ledigt sitta och sticka men fortfarande ändå vara en docka! Detta förbryllade säkert inte bara mig när jag var liten. Många blev rädda för karaktärernas blotta uppenbarelse med stora näsor, håliga ögon och brölande skratt men de trollband en likafullt. Jag blev som mest rädd när eremiten Bertil Enstöring tvingades fly för sitt liv från ett rivningshus och en grym byggarbetare med en jätteborr stod och skrattande ett onskefullt gnäggande skratt, det var ren rädsla men det läskiga lockade mellan fingrarna för ansiktet. Varje karaktär i serien väckte frågor och eggade  fantasin minst sagt, exempelvis den vresige egyptiske tullmästaren som sov middag eller den rabiate u-båtskaptenen som vägrade lämna sitt fartyg men som genom att bli erbjuden äkta gräddtårta blev utlockad av Skrotnisse. Alla dockor hade sin egen historia, även om de så bara var med en kort sekvens. Vi fick genom barnboken Pelles planetfärd (2009) en fin liten fortsättning av tv-serien.

Detaljrikedomen i scenerierna och faktumet att de arbetade med två olika storlekar på dockorna har på senare år gjort mig otroligt nyfiken på hur de gått tillväga och understryker den enorma arbetsinsats som detta konstverk  krävde. Jan Lööf lever sedan länge nästintill som sin eremit Bertil ute på en ö i Grekland men jobbar också bitvis i Stockholm, han ger knappt några intervjuer och har länge avböjt från utställningsförfrågningar såsom den i Göteborg. Men nu är det alltså dags och en biljett till västkusten känns inte helt otänkbar.

Skrotnisses son Kalle spelar saxofon på arbetstid och Bertil anropar skrotgården. Så fick vi slutligen in lite musik också i denna annars avvikande text.

Etiketter: Bertil Enstöring, Bild, Göteborgs Konstmuseum, Jan Lööf, Kalle, Musik, Skrotnisse och hans vänner, Ture Björkman

This entry was posted on september 16, 2011 at 12:13 e m and is filed under Jan Lööf. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.